+1

Skriva vill jag, men orden infinner sig inte riktigt. Bloggen har inte varit en del av mitt liv på så himla lång tid – två år, herregud. Jag har glömt hur man formulerar sig i skrift. Och hur redogör man ens för två år av sitt liv på ett vettigt sätt?

Det största, viktigaste och mest uppenbara som har skett sedan sist är att vår familj har berikats med ytterligare en fantastisk individ. I början av september förra året, ganska exakt tre år efter sin storebror, kom lilla L till världen. Hon föddes med segerhuva och förlossningen efterföljdes av panik i kubik då jag började störtblöda. Jag skrek konstant (förutom när jag svimmade av) och var helt övertygad om att jag skulle dö. Det gjorde jag som ni märker inte, tack och lov, men det var en fruktansvärd upplevelse som har gjort mig väldigt rädd för att föda fler barn.

L är mer vild än tam och hugger bokstavligen mot en när hon blir arg. Bättre blir det inte.

Ja ja, vi börjar väl med det.

All is the same, nothing is the same

Jag vet inte varför men något fick mig att gå in på bloggen igen. Jag trodde faktiskt att jag hade raderat den och blev förvånad när den fanns kvar där, som en gammal vän efter många års tystnad. Jag antar krasst att ingen besöker den längre men jag fick ett plötsligt sug efter att skriva.

Så, hej så länge.

Om att skilja på teori och individ

Jag hänger en hel del i ett forum för nära föräldrar. Det finns mycket kunskap och tankar att hämta där och jag gillar oftast stämningen, men jag måste säga att jag inte förstår mig på hur vissa människor tänker.

Ta förskolemotståndarna, till exempel. För det första har de oftast varken erfarenhet av förskola eller utbildning i psykologi, men ändå ska de uttala sig kategoriskt emot den fruktansvärda institution som förskolan enligt dem är. Att barn är individer som reagerar olika på situationer går absolut inte in. ”Jag tror att förskolan är rent av skadlig för barn under tre år, så det så.” Okej. Tycka och tro får vi ju alla, tack och lov, så det säger jag ingenting om. Men det blir väldigt platt för mig när folk bara tycker en massa utan att ha något att backa upp åsikterna med. Nu säger jag givetvis inte att man måste ha gått en psykologutbildning för att ens åsikter ska räknas, men min erfarenhet säger att vi som har studerat psykologi på högre nivå vet att teorier inte räcker för att uttala sig om huruvida ett barn far illa av en situation eller inte. Jag umgås till 90% med andra psykologstudenter eller psykologer, men ingen i min närhet har så snäv och dömande syn på förskolan som vissa i detta forum har. Samma sak med föräldrar som har erfarenhet av förskola – många av oss vet hur bra det kan bli om det går till på rätt sätt.

Det jag stör mig på är att folk tar sig rätten att uttala sig om huruvida en tvååring kan ha det bra på förskolan när jag vet (i den mån man kan veta sådant om en annan människa) att mitt barn trivs jättebra och får ut något av att vara där. Nej, det är ingen fabrik jag lämnar honom till och ja, det allra mesta sker utifrån hans behov och på hans villkor. Hans pedagoger är bland de finaste människor jag har träffat. Vi har inga problem med att inte vara de enda betydelsefulla vuxna personerna i hans liv eftersom hans pedagoger inte utgör ett hot för oss. De är en tillgång i vårt liv. Jag känner mig trygg, hans pappa känner sig trygg och framför allt känner sig min lilla stjärna trygg där. Detta är vår upplevelse och vår erfarenhet – vi har ingen annan och ingen annan har just vår.  Det är fult att försöka ta den positiva, varma, vackra känslan ifrån oss. Och det blir särskilt störande när det kommer från personer som aldrig har haft sina barn på förskola överhuvudtaget. Personer som aldrig har träffat mitt barn. Jag känner inte alls att dessa hobbypsykologer har barnens bästa i åtanke utan att deras kritik i huvudsak handlar om att trycka ner andra föräldrar. Varför vet jag inte, men inte hjälper det då barnen.

En bra förskola, med små barngrupper och engagerade pedagoger med en vettig barnsyn kan utgöra ett fantastiskt komplement till hemmet. Visst är förskolan som sådan i de allra flesta fall inte nödvändig, men jag är helt övertygad om att barn har utbyte av varandra mycket tidigare än man länge har trott. Det har jag sett med egna ögon både på öppna förskolan och nu på förskolan. Och jag står fast vid att det inte går att prata om en ålder som är rätt eller fel. Barn är olika. Självklart är det inte ”tänkt” att vi ska vara ifrån vår flock men världen ser ju helt annorlunda ut nu. Att barn blir ledsna vid separation är inte heller något konstigt, men det är inte skadligt så länge barnet har hittat en trygg person att söka tröst hos när vi lämnar, vilket vår son har gjort.

I förrgår kväll låg Presidenten och jag i sängen och ammade, sjöng och pratade om dagen som gått. Så som vi alltid gör. Jag frågar honom om han visste vad han skulle göra imorgon och då svarar han med ett leende: ”Förskolan!”
”Ska det bli roligt att gå till förskolan?”, frågar jag. ”Och vad ska du göra där?”
”Ja, roligt. A ska leka med E. Hon är snäll. Min kompis.”

Det värmde mitt hjärta. Men jag borde kanske ha stoppat honom direkt och informerat honom om att barn under tre år inte kan uppskatta andra barns sällskap.

Regnmolnet ovanför ditt huvud

Hoppsan. Det går inte så bra med den här bloggen. Jag har varken haft tid eller inspiration till att skriva något. Tillvaron handlar mest om studier, klientarbete, barn, städning, matlagning och lite Criminal Minds i sängen innan jag somnar. Den här terminen kommer kanske att ta livet av mig men man kan ju alltid hoppas att jag hinner lära mig något på vägen.

Allvarligt talat är jag så himla trött på att ligga steget bakom jämt. Alla andra verkar ju orka med så varför gör inte jag det? Ja, jag vet, människor är olika och yada yada, men just nu känns det orättvist. Häromdagen kände jag verkligen NEJFÖRFAN och ville bara gömma mig under täcket fram till jullovet. Jag började ifrågasätta varför i helvete jag utsätter mig själv för det här och frågade spegelbilden om det inte vore skönt att hoppa av. Dagen efter lättade stressen och ångesten en aning och ligger fortfarande på en stabil nivå. Så, bloggen är ingen prioritet, all right?

Men på tal om folk som orkar. Peppiga människor. Ni vet sådana där positiva, livet-är-underbart-och-efter-regn-kommer-solsken-människor. De finns även i bloggform i varje internethörn och invaderar världen med sina shabby shit-hem, väggord, Odd Molly-linnen för 3000 spänn och lättsövda barn. Jag har ett meddelande till dem: Ert jävla carpe diem-nonsens får mig att tro på tortyr och dödsstraff.

Svar på frågor, del 3

I februari (pinsamt, jag vet!) bad jag er ställa frågor till mig så att jag slapp fundera ut något att skriva om själv. Det gick ju så där med den saken kan vi väl komma överens om, men jag har inte glömt bort frågorna.

Hade varit roligt att läsa mer om hur du tänkt kring ditt yrkesval – när kom du på vad du ville bli, behövde du läsa upp dina betyg och vad är ditt drömjobb (som psykolog)?
Jag sökte till psykologprogrammet i en annan stad redan år 2005, men trivdes då inte alls och hoppade av efter ett halvår. Varför jag sökte minns jag inte exakt, utan det var nog mest för att psykologi var ett så otroligt intressant ämne. Yrket i sig hade jag ingen koll på och jag hade inget mål med studierna. När jag sökte andra gången var allt annorlunda. Dels var jag äldre, vilket jag tror var en fördel för mig av flera skäl, och dels hade jag pluggat en massa olika ämnen utan att någonsin känna att jag passade in. Valet att söka igen var faktiskt ett spontant ryck som bara kom över mig. En uppenbarelse skulle man kanske kunna kalla det. Några få dagar innan sista ansökningsdagen slog det mig att psykologprogrammet var det jag skulle syssla med och att jag skulle söka in till ett universitet i en helt annan stad än den vi bodde i. N var vid det här laget snart färdig med sin utbildning och det öppnade upp för möjligheten att åka vidare. Jag skämdes litegrann när jag presenterade mina planer då jag hade hoppat av så många olika program och kurser under de senaste åren att jag inte hade klandrat honom om han bara tvärvägrade, men han sa bara ”okej, då gör vi det”. Det är min livskamrat, fattar ni?

Jag behövde inte läsa upp mina betyg utan hade pluggat jäkligt hårt under gymnasiet och fixat typ 19,8 i medel. Tur det, för högskoleprovet hade jag aldrig klarat av och jag är inte tillräckligt ihärdig för att läsa upp betyg.

Under min studietid har jag hunnit ändra mig några gånger, men idag är jag ganska säker på att jag vill arbeta som psykolog inom mödra- och barnhälsovården. Det innebär i regel förebyggande hälsovård och behandlande insatser i tidigt skede. Jag vill arbeta med blivande föräldrar och familjer i syfte att hjälpa dem att hitta rätt i föräldraskapet.

Skulle också vara intressant att läsa mer om vad detr som varit jobbigt med att få barn? Hur har ni tacklat det? Hur kan man tänka och förbereda sig innan man själv blir förälder?
Helt ärligt så har väldigt mycket varit väldigt jobbigt. Det uppenbara förstås: sömnbristen. Alla barn är ju olika men vårt barn vaknade och ville ammas upp till tre gånger i timmen ända tills han var cirka 20 månader. Han sov sina första tre timmar i sträck när han var 1,5 år och då hände det några enstaka gånger. Jag tror att jag till slut förträngde att jag inte orkade eftersom jag inte hade något val.

Men framför allt tyckte jag nog att den totala förlusten av kontroll över min tid och min energi var svårast att hantera. Att alltid vara på standby för en annan människas behov och därför, i förlängningen, oftast behöva trycka undan mina egna behov. Jag hävdar fortfarande att Presidenten var ett över genomsnittet krävande spädbarn, vilket givetvis krävde mer av oss som föräldrar. Det var knäckande att aldrig kunna slappna av, att aldrig få ha min kropp ifred, att behöva bära och vagga hela tiden, att aldrig få möjlighet att stanna upp och ta in det fantastiska som faktiskt hade hänt. Och då hade jag dåligt samvete för att jag inte kunde njuta och bara vara glad, som alla andra.

Ovanpå allt detta drabbades jag av en förlossningsdepression i kombination med ångestproblematik som gjorde att hela det första året kändes som ett enda långt mörker. Jag upplevde ingen ögonblicklig kärleksexplosion när han föddes utan kärleken växte fram med tiden. Jag tror att jag inte vågade älska honom eftersom jag inte vågade tro att allt skulle gå bra. Jag var helt upptagen av tankar på sjukdomar, olyckor och döden att jag inte kunde leva. 
Det var fruktansvärt tungt och något som jag kommer att bära med mig som ett stort ärr resten av mitt liv, även om jag idag mår mycket bättre.

Nu låter jag säkert supernegativ men så menar jag det inte alls. Allt det underbara med att få barn har övervägt det jobbiga många tusentals gånger om. För mig gällde det att få landa. Och min unge är utan tvekan det bästa som har hänt mig! Ibland börjar jag gråta bara av att titta på honom för att jag inte kan fatta att jag har skapat den här människan. Att han är min. Till låns – inte en ägodel.

Tyvärr är det nog svårt, om inte omöjligt, att föreställa sig hur det är att ha barn. För mig blev det i alla fall en chock trots att jag var påläst och absolut hade realistiska förväntningar. För du vet ju aldrig vilket barn du får och hur just denna lilla människa är. Det som räddade mig var att jag hade en pappa till barnet som jag kunde dela hela resan med. Han var inte bara pappa på pappret utan vi delade föräldraskapet på riktigt. Utan honom hade jag nog varit ett vrak idag. Det är också svaret på hur vi har tacklat det: genom att dela på ansvaret.

Förutom att ha en partner i ordets rätta mening tror jag att det ger mycket att känna sig själv och sina egna gränser. Hur är jag? Vad ger mig energi och vad tar min energi? Hur reagerar jag på stress? Även om det inte går att förbereda sig på hur det kommer att kännas fullt ut så är det en fördel att försöka besvara sådana frågor. Att söka sig inåt. Och även att reflektera över sin egen barndom. Vad var bra respektive dåligt? Vilka mönster bär jag med mig som jag vill bryta? Sådana saker.

Vad är svårt/lätt ur feministiskt perspektiv när det gäller föräldraskap? Finns det något som varit en kamp/som ni fått jobba för att gå att funka er vuxna emellan?
Jag tycker nog att det mesta har varit relativt lätt, eftersom vi båda för länge sedan hade beslutat oss för att vi vill leva jämställt. Att dela på föräldraledigheten och föräldratjänstgöringen var en självklarhet och något vi vägrade tumma på, vilket i sig skapade förutsättningar för ett feministiskt föräldraskap. Det utgjorde grunden.

Det som försvårar det hela är det faktum att trötthet och tidsbrist leder till att vi inte orkar göra saker på ett sätt som tar längre tid eller mer energi. På det viset upprätthålls tyvärr stereotypa könsroller, så som att N var den som barnsäkrade lägenheten och jag läste på inför diverse beslut (den förhatliga projektledarrollen).

Kära Jenny, svarade jag på dina frågor?

Mitt-i-semestern-hej

Vi befinner oss i hemkommunen några mil söder om Polcirkeln. En plats där myggen frodas och genusvetenskapen aldrig sett dagens ljus. Där pappor enbart tar ut föräldraledighet om det innebär möjlighet till älgjakt och där noll procent av föräldrarna använder sig av ordet förskola. Ni fattar nog. Jag kommer inte att flytta tillbaka.

Imorgon åker vi hem till oss, till vår tysta lägenhet, till vår egen säng, till vår egen garderob, till vårt riktiga liv. Som jag längtar! Jag är inte gjord för att åka bort så här länge och speciellt inte för att bo hos svärföräldrarna och sju (!) hundar. Jag vill ha lugn och ro och jag vill slippa ränna fram och tillbaka för att låta folk träffa vår fantastiska son. Jättefint att ha så många som bryr sig så klart, men jag blir helt utmattad av allt umgänge. (Mer om det senare.)

Julen vägrar jag spendera någon annanstans än hemma. Snälla, påminn mig ifall jag börjar vackla under hösten.

Min son äter mellanmål

20120615-095243.jpgAlternativa familjen and proud of it.

20120615-100031.jpgÄr det detta som kallas Välja Sina Strider 1.0?