Månadsarkiv: november 2011

Den billiga barnvakten

Hur tänker ni kring att låta era småttingar se på tv? A är väldigt ointresserad än så länge och därför har det inte varit något större problem, men jag kan tänka mig att det här kommer att ändras framöver.

Själv har jag helst på den jämt, även om jag inte kollar. Jag har vant mig vid sällskapet, hur tragiskt det än må låta, och pluggar bäst till ljudet av en tv-serie. Musik funkar inte alls för mig utan distraherar mest.

Hmm. Inte så svårt att lista ut vilken inställning mina föräldrar hade i frågan, om vi säger så.

Annonser

O heliga kvinnokropp

Redan innan jag blev förälder – ja, egentligen långt innan jag överhuvudtaget hade tankar på egna barn – började jag irritera mig något enormt på den rådande amningshetsen. Som feminist är det självklart för mig att kvinnans kropp är hennes egen och att endast hon ska bestämma eller ens uttala sig om vad hon ska göra med den. Detta oavsett om det handlar om att välja mellan att behålla ett barn och att göra abort, om vaginal förlossning kontra kejsarsnitt eller om amning kontra flaskmatning.

Det är givetvis viktigt att vi tar hand om våra barn på bästa möjliga sätt. Att våra barn får det omhändertagande som de förtjänar och faktiskt behöver för att utvecklas som de ska både fysiskt och psykiskt. Jag är den första att prata om anknytning och betydelsen av att vara sitt barns trygga bas och säkra hamn (yrkesskada). Men det bästa är faktiskt inte ett enda specifikt val, utan ett enda mål: att möta barnets behov. Hur föräldrar väljer att göra detta kan se ut på många olika sätt utifrån familjers olika förutsättningar. Och så länge denna grundläggande faktor finns med i föräldraskapet har jag inga invändningar.

Det finns heller inga motsättningar mellan att hävda ovanstående och att tala öppet och ärligt om fakta. Ja, bröstmjölken har en hel del fantastiska egenskaper (vilka jag inte tänker gå in på) som fabriksproducerad ersättning antagligen aldrig kommer att kunna inneha. Ja, bröstmjölken är av logiska skäl gjord av människan, för människan, vilket komjölken förstås inte är. Inget revolutionerande eller provocerande där va? Men många rabiata amningsförespråkare, det vill säga sådana som hävdar att amning otvivelaktigt är det bästa för barnet och under inga omständigheter får väljas bort, missar en viktig aspekt i diskussionen om amning kontra flaskmatning: mammans psykiska mående. För hur naturlig (detta hemska överanvända ord) och perfekt sammansatt bröstmjölken än är så betyder inte innehållet i mjölken mer än det som händer i en kvinna som inte får bestämma över sin egen kropp och sätta upp gränser utifrån vad som känns rätt för just henne.

Varför faller den här biten så ofta mellan stolarna? Eller, rättare sagt: varför låter vi som samhälle det ske om och om igen tills mammor känner sig tillintetgjorda?

Jag måste ha missförstått något som trodde att de mänskliga rättigheterna gällde alla människor, även de människor som burit och fött barn. Jag får nog inse att tron på att vi står enade i frågan är en utopi.

Detta trots att året är 2011 och vi lever i världens mest jämställda land.

Tack för perspektivet

Häromdagen möttes min basgrupp av riktigt peppande rader när vi anlände till det bokade grupprummet:

20111128-212321.jpg

Jag uppskattar att få en reality check en sådan där grå dag i november. Jag menar, det vet vi ju alla att sjukdomar och död inte är ens i närheten så skrämmande som statistiska formler?

Säg mig, finns det något som är mysigare än små barnhänder?

20111127-233410.jpg

När jag blev mamma

Vad heter ditt barn? Presidenten Almighty. I alla fall i bloggen.

När var du beräknad att föda? 1 september 2010.

Föddes barnet på utsatt datum? Om inte, när? Nej. 11 september 2010. En lördag.

Hur stort var barnet vid födseln? 
Han var 53 cm lång och vägde 4270 gram.

Hur lång tid tog förlossningen?
 Svårt att säga. Jag vaknade av värkar redan på onsdagen, den 8 september, men det kan ha varit förvärkar. ”Du vet när det är dags” är århundradets största lögn – jag förstår fortfarande inte skillnaden mellan förvärkar och värkar. För mig kändes värkarna likadana hela tiden, om än av olika styrka och längd. Vi åkte in till förlossningen natten mot lördagen, kring 23-tiden, för att jag ville veta hur barnet mådde samt eventuellt få sömntabletter eftersom jag då hade varit vaken i två dygn och kände att jag behövde vila innan förlossningen satte igång ”på riktigt”. Nu blev det inte som vi trodde, utan vi fick stanna kvar på förlossningen. Jag var öppen 3 cm vid det laget så rätt mycket hade hunnit hända hemma. Han föddes dagen efter, den 11 september, klockan 11:36. Alltså, cirka 12-13 timmar?

Tog du någon smärtlindring? Japp. Först fick jag ta en Citodontablett tillsammans med en Panodil och detta tog bort ALL smärta i flera timmar. Tack vare CTG-kurvan kunde vi se värkarna komma och gå, men jag kände absolut ingenting. När jag närmade mig 7 cm började jag ha ont igen och då provade jag lustgasen, som visserligen inte tog bort smärtan men var ett allmänt trevligt inslag. Den höll jag fast vid resten av förlossningen och var hög som ett hus på ett positivt sätt. Eftersom jag var rädd för att värkarna skulle bli mycket värre och att jag då skulle drabbas av panik valde jag att ta epiduralen trots att jag varit tveksam till den innan. Epiduralen tog, återigen, bort all smärta och jag kunde utan problem vara närvarande hela tiden. När det var dags att krysta kände jag mig bara skitnödig så det var skönt att få trycka ordentligt.

Är du tillsammans med barnets pappa?
 Ja.

Var barnet planerat? Ja, på alla sätt.

Tog ni reda på könet? Nej, det var inte viktigt. Om jag blir gravid igen skulle jag nog vilja göra det, men egentligen vet jag inte varför.

Om nej, vad trodde ni att barnet var för kön? I början trodde vi att det var en tjej, men sedan ändrade vi oss båda och lutade åt att det var en kille. När de lade upp honom på mitt bröst och berättade att vi hade fått en pojke var jag inte förvånad.

Hur lång tid tog det för er att bli gravida? Tre månader.

Hade ni bestämt vad barnet skulle heta? Om det hade varit en tjej: ja, tidigt. Däremot har vi verkligen fått kämpa för att komma överens om ett pojknamn.

Hade du en svår graviditet: Nej, det kan jag inte påstå, men visst var det jobbigt i slutet. Jag var konstant kissnödig i 20 veckor, vilket var väldigt obehagligt. Nätterna var särskilt påfrestande då jag var tvungen att stiga upp för att kissa flera gånger. Min mage var dessutom enorm (tänk bowlingklot möter jordglob möter Peter Harrysson) och tung att bära. I övrigt mådde jag bra, inga större krämpor. Oron var värst.

Kan du tänka dig att skaffa fler barn? Ja. Idag kan jag det.

Har du fått några bristningar? Oh ja, över hela magen. Sånt är livet. Jag älskar min mage! (Häromdagen upptäckte jag förresten att de knappt syns längre. När bleknande de? Jag minns inte.)

Var du nervös inför förlossningen? Jättenervös och riktigt, riktigt rädd faktiskt. Fick nästan panik när vi parkerade bilen och skulle gå in. Jag kunde inte tro att det skulle gå bra och att vi skulle få ta hem ett levande barn.

Hade du några cravings? Nej, inga alls. Hade snarare sämre aptit på grund av värmen.

Hur reagerade du/ni när du plussade? Det kändes skumt just för att det kändes som vanligt. Vi visste ju redan att jag var gravid då min mens var mer än en vecka sen.

Hur långt gången var du när du förstod att du var gravid? 
Det var väl i vecka 5, antar jag.

Hur mycket gick du upp i vikt?
 11 kg. Jag trodde att jag skulle gå upp 27 kg som min mamma gjorde, men icke.

Hur länge ammade du? 
Jag helammade i sex månader och ammar fortfarande en hel del. Hoppas på att kunna fortsätta ett bra tag till.

Vem är barnet mest likt?
 Han liknar nog båda lika mycket. Från vissa håll är han en kopia av mig som bebis och samma sak med pappan.

Vad är det bästa med att ha barn? Att fokus har skiftat från mig till honom. Att han är viktigast nu. Att jag utan att tveka lägger mig själv åt sidan för att han ska komma först. Att jag skulle hoppa framför en buss eller donera mitt hjärta för att rädda honom. Det känns häftigt. Stort. Störst av allt.

Vad är det sämsta med att ha barn?
 Den överväldigande oron och rädslan för att något ska hända honom, eller att vi ska misslyckas som föräldrar så att han mår dåligt.

Är ditt barn döpt? Nej, vi är inte troende.

Hur gammal är barnet nu? 14,5 månader.

Spretigt om dåligt samvete, utebliven babylycka och krävande barn

Carolina har delat med sig av sitt dåliga samvete i föräldraskapet och Karin funderar kring detta ständiga tjat om att njuuuta. Eftersom jag verkligen känner igen mig i det de skriver tänkte jag spinna vidare på ämnena, men det blir lite ostrukturerat.

Jag är nämligen en mästare i Dåligt Samvete. Jag har dåligt samvete över det mesta i livet och då även i situationer som egentligen inte alls ligger under mitt ansvar. Att jag ständigt går omkring med dåligt samvete när det gäller mitt föräldraskap är därför inte särskilt konstigt, men så ofantligt jobbigt och onödigt ändå. Det faktum att jag är en känslomänniska blir en last eftersom jag tenderar att vara väldigt negativ och elak mot mig själv. Även om jag har förmågan att se situationen utifrån, objektivt, så tar nästan alltid värdelöshetskänslorna över till slut. I föräldraskapet handlar det ofta om att jag inte lyckas få min son nöjd, vilket leder till att jag känner mig som världens sämsta mamma. Alla andra njuter ju av att vara hemma och mysa med barnen, så varför är vår tillvaro så kaotisk? Varför är min unge så missnöjd jämt? Vad gör jag för fel? Varför kan jag inte vara en glad, pedagogisk och närvarande mamma när alla andra är det? Varför är jag så jävla misslyckad?

Den första tiden som förälder upplevde jag som hemsk. Det gör ont att erkänna det och jag skäms fortfarande för det, men det är sanningen och den blir inte mindre sann för att jag låter bli att berätta. Jag fattade inte hur folk tänkte när de frivilligt valde att få fler barn. ”Varför skulle jag någonsin göra om det här?!” skrek jag till pappan under någon av de där sömnlösa nätterna när inget annat än att gå runt runt runt och bära funkade. För så som många föräldrar beskriver sin tillvaro och sina dagar hemma med barn, så har jag aldrig upplevt det. Det har inte funnits tid eller energi till att laga mat eller baka, jag orkade aldrig träffa vänner eller andra föräldralediga på öppna förskolan och jag gick oftast omkring i gamla mjukisbyxor och pappans stora t-shirtar med matfläckar överallt.

Idag har jag funnit mig i min nya roll som förälder och det är fantastiskt på ett helt annat sätt än det var tidigare, men det har inte varit lätt och det har definitivt inte varit utan självuppoffring. Jag mådde länge dåligt över att jag inte kunde njuta och vara lycklig utan istället spenderade dagarna med att kolla på klockan och vänta på att pappan skulle komma hem. Jag grät en hel del och tänkte många (enligt mig) förbjudna tankar om att det inte ska vara såhär och att jag inte orkar. Vem orkar inte med sitt eget barn? ”Min älskade fina, så planerad och efterlängtad. Stackars barn som har mig som mamma” malde mantrat i mitt huvud.

Och här kommer vi in på anledningen till att jag tycker att det är okej att säga att man har ett krävande barn. Visst är människor olika och klarar av olika saker, men nej, jag tror faktiskt inte att det enbart var på grund av min oförmåga som jag var totalt utmattad. Vi var båda utmattade, trots att vi hjälptes åt och prioriterade familjen framför allt annat. Nu när jag har fått en viss distans till det hela genom att jag inte längre är hemma dygnet runt och genom att jag dessutom träffar andra familjer med barn i samma ålder som A märks det tydligt att vissa föräldrar faktiskt har det väldigt lätt i jämförelse. Det är svårt att förklara skillnaden, för det är till stor del en känsla som inte går att ta på. Dels handlar det om hur föräldrarna beskriver sin föräldraledighet (mysig, lugn, latte och läsa tidningar) och dels ser vi på barnen att de är mer… beskedliga. På gott och ont.

Missförstå mig inte nu – jag lägger absolut inte någon skuld på A. Han är ett barn och vi är föräldrarna som har valt att sätta honom till världen. Vi älskar och uppskattar honom givetvis bortom allt förstånd! Han är glad, rolig, social, busig, snäll, mjuk, fin och ja, det bästa barnet vi någonsin kunnat få helt enkelt. Varje dag tackar jag den Gud jag inte ens tror på för att jag får uppleva en sådan rikedom. Men jag behöver få tänka att de egenskaper som gör honom till den underbara, intensiva kotte han är även gör honom till en större utmaning, istället för att direkt dra slutsatsen att jag är en dålig mamma som inte klarar av att möta mitt barns behov.

Den var ny

Jag har startat min morgon med att ta cellprov.

Barnmorska (innan undersökningen): ”Jaha, just det, du har fött barn. Då får du vänta ett ögonblick så ska jag hämta de stora instrumenten.”

Jag säger ingenting men tänker aningen förnärmat att hon kanske ska kika innan hon uttalar sig.

Eller så missförstod jag något. Det är mycket möjligt.