Om du inte fanns

Om du inte fanns skulle jag kunna sova ostört hur länge jag vill och äta frukost och lunch i ett framför tv:n. Jag skulle fortfarande följa mina serier slaviskt och ha maraton när jag behagar, vilket är ofta. Jag skulle inte behöva vagga dig när du vaknar och gråter trots att jag själv känner mig mer död än levande sådär mitt i natten. Jag skulle antagligen kunna plugga intensivt och motiverat och få bättre betyg och jag skulle inte få dåligt samvete de dagar jag behöver stanna länge i skolan. Jag skulle promenera varje eftermiddag, med musik i öronen, istället för att skynda hem för att avlasta din föräldralediga pappa. Din pappa och jag skulle orka prata med varandra om andra saker än dig och disk och smutsiga golv och vi skulle inte turas om att äta som vi gör nu, eftersom du inte behagar sitta ner i stolen i mer än fem minuter. Vi skulle kanske gå ut och festa då och då, som vi brukade göra. Bli fulla och glada och mindre ångestfyllda och inte känna det där överhängande ansvaret för en annan människa hela tiden, ständigt och jämt. Och vi skulle garanterat ligga med varandra oftare.

Men å andra sidan.

Om du inte fanns skulle jag inte få somna med näsan mot en fjunigt litet huvud varje kväll och jag skulle inte få hålla om dina varma små fötter som har en tendens att sparka mig i magen. Jag skulle inte få amma dig och efteråt fråga dig om det är gott och höra dig svara ”njam njam” med ett leende eftersom du utvecklas och förstår så otroligt mycket just nu. Jag skulle inte kunna be dig slänga skräp i sopkorgen eller hämta dockan Maxen eller be dig peka på bananen i din favoritbok. Jag skulle inte kunna jaga dig tills du kiknar av skratt så som bara barn gör och jag skulle inte kunna finnas där för att trösta dig när du behöver en trygg famn. Jag skulle inte få se din stolta min när du tar dina första ordentliga steg och inser att du kan och gjorde det alldeles själv. Din pappa och jag skulle inte kunna prata om det fantastiska underverk som vi, med alla våra fel och brister, har skapat. Vi skulle inte vara föräldrar utan bara samma gamla vanliga par som står och stampar på samma fläck för att det är enklare att stanna upp än att våga satsa. Vi skulle inte få dela den glädje det innebär att ha en familj som är vår att underhålla och vårda och även om vardagen är kaosartad och påfrestande så har vi alltid varandra, för med dig så blev vi ett team för livet.

I slutändan kan jag inte minnas vem jag var, vad jag gjorde eller hur jag kände innan du kom och det är svindlande att tänka på att det lika gärna hade kunnat bli någon annan. En annan människa som säkerligen hade varit jättebra, med mina bruna ögon och din pappas markerade haka, men inte riktigt rätt utan den där ljuvliga gluggen mellan tänderna som vi aldrig hade kunnat föreställa oss och som ändå finns eftersom det blev just du.

Jag har aldrig trott på Gud eller ödet eller överhuvudtaget sett någon mening med livet, men det faktum att du är här räcker för att jag ska sluta leta efter tecken. Nu vet jag att du är meningen bara genom att finnas till.

Tack för varje enskild dag som jag får möjligheten att älska dig och vara din mamma.

Annonser

9 svar till “Om du inte fanns

  1. Fantastiskt fint skrivet!

  2. Herregud vad fint skrivet, börjar nästan gråta här (sociala konventioner är det enda som håller mig tillbaka), ryser! Precis så känns det ju!

  3. Men…nu börjar jag gråta såhär på morgonkvisten. Vill åka och hämta hem min tjej från förskolan direkt och mysa med henne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s