Syskonchock

J skriver att hon inte är rädd för det som komma skall i och med att hennes fina familj ska utökas. Hennes inlägg väckte några tankar hos mig.

Jag tror nämligen inte att jag kan få en större tvåbarnschock än jag fick enbarnschock. Om första barnet är väldigt enkelt kan det ju bli en nackdel för att man utgår ifrån det och sedan fattar noll när ett mer krävande barn kommer ut andra gången, men för oss känns det rent spontant som att det nästan bara kan bli lättare. Vår son är absolut inte extrem på något sätt, men han är definitivt intensiv i jämförelse med alla andra barn jag har mött. Lägger ingen värdering i detta utan konstaterar att så är fallet. (Jag ska senare skriva mer om varför jag använder mig av ordet krävande och tycker att det är helt okej. Måste tänka klart innan jag formulerar mig.)

En bekant till mig har berättat att det var mycket lättare med barn nummer två för att hon kunde se slutet på spädbarnstiden. Det fick mig att analysera min egen upplevelse (som var allt annat är rosenskimrande) och ja, ett stort problem var just att jag inte kunde se att allt det jobbiga faktiskt går över någon gång. Att barnet (mest troligt) kommer att sova längre stunder, gråta mindre, amma mindre intensivt, kunna ligga själv en minut och så vidare. Hen kommer också att kommunicera på ett annat sätt och ge mer tillbaka.

Idag har Presidenten och jag ett helt annat utbyte som påverkar min upplevelse väldigt mycket. Om vi får fler barn, vilket vi önskar oss, vet jag med facit i hand att den första jobbiga tråkiga tiden byts ut mot något som är fantastiskt roligt och givande och att det också sker ganska snabbt. Eller så lyckas jag njuuuta sådär som man förväntas göra, vem vet?

Hur tänker ni kring ämnet syskon? Hur ser era förväntningar ut?

Annonser

9 svar till “Syskonchock

  1. Ja, jag känner så redan nu angående graviditeten, njuter verkligen varje dag innan den blir sjukt jobbig och vet att den har ett slut liksom. B var verkligen heller ingen piece of cake men vi var förberedda på krig så jag tror att det kändes lättare därför. Och jag är kanske rätt lugn vid skrik och sådant (utom kvällstid men då lämnar jag över ;)), är mer rädd för tristessen när jag ska vara heltidsledig i omgångar (ska skriva mer om det när D clearat med sin chef, promise).

    Det ska bli mkt intressant detta! Alla sa ju attbjag aldrig skulle orka jobba sist och de fick ju fel så jag tror att det är lite däri jag hämtar styrka också, jag vet att jag kan fixa det mesta liksom ;). Tills jag står där då eventuellt, haha.

    • Jag hade en fin graviditet så jag borde kanske förbereda mig på att det kan bli mycket värre nästa gång. 😉 Jag vet faktiskt inte hur jag skulle klara av att hantera kräkningar, det är nästintill en fobi hos mig. Har inte spytt sedan lågstadiet och hoppas slippa det i fortsättningen också.

      Egentligen är det nog inte så mycket ”jobbet” i sig som jag avskydde, även om det var otroligt jobbigt ibland, utan det var den känslomässiga biten som tyngde mig mest. Så dåligt som jag har mått sedan A föddes har jag aldrig gjort tidigare i mitt liv och jag är livrädd för att jag ska må ännu sämre efter nästa förlossning. Jag har inte kommit ut ur min depression än trots att det har gått över ett år, så ett eventuellt andra barn måste vänta. Försöker tänka med hjärnan istället för med hjärtat i det här fallet. 🙂

  2. Ja, nu har vi ju redan två och planerar inte att skaffa fler 😉 så jag får väl se på det lite ur backspegeln s.a.s. A var ett väldigt lätt barn när hon var liten. Så där att folk blev förbannade och trodde att man ljög 😉 Men detta fick vi igen med buller och bång strax före två år, haha. Då förvandlades det snälla lilla glada barnet till ett litet monster utan dess like. Detta höll i sig i ungefär två år. Varje dag och alla moment var rena rama kriget. Vi var båda helt övertygade om att nåt syskon skulle det aldrig bli, det hade tagit kål på oss… Men så var det som att den där vansinniga fasen till slut gick över och då slog vi till 😉 Nu är det 4.5 år mellan dem och för just vår lilla familj var det ett bra val.

    Alla har vi ju olika tankar kring detta med syskon och vi påverkas ju också av olika saker. Men jag tror inte att det spelar så stor roll om man har tätt eller långt mellan dem så länge man bara har funderat på hur man själv vill ha det. Vad man har för förutsättningar, vilket bagage man har med sig och så 🙂 (Jaja, nu låter det ju som att man alltid kan välja och så är ju dessvärre inte fallet, men…)

    Och ja. Det andra föräldraledigheten var inte alls som den första. Och tristessen som J (ovan) nämner slog mig med buller och bång. Jag pallade fyra månader, sen var jag tvungen att börja plugga igen. Haha.

    • Jag uppskattar givetvis tankar från er som är på ”andra sidan” lika mycket. Och från dem som inte har barn än. 🙂

      Hehe. Den första tiden tänkte jag precis så – aldrig mer! Jag undrade om folk som valde att få fler än ett barn var galna eller bara allmänt dumma i huvudet. Nu har den där längtan efter fler barn börjat smyga sig på, men vi ska som sagt vänta tills det lugnar ner sig innan vi överväger att försöka oss på det hela. 😉 Var det trotsen som var väldigt utdragen för er envisa lilla dam?

      Jag tror inte heller att det finns en ålderskillnad som nödvändigtvis är rätt eller bättre. Människor är olika och det gäller förstås även barn. Däremot tänker jag att det är viktigt att väga för- och nackdelar innan man fattar ett så pass stort beslut. Väldigt små barn har större problem med att förstå varför föräldrarna inte kan lägga all uppmärksamhet på dem längre, till exempel. Det är naivt att bortse ifrån sådana fakta och det hjälper varken föräldrarna eller barnen. Men det betyder givetvis inte att det behöver bli fel eller dåligt, utan det blir säkert jättebra ändå!

      Ja, jag förstår verkligen vad du menar. Jag vet inte hur jag ska klara av att vara hemma på heltid i ett år (ungefär), men det är nog är så det skulle bli. Egentligen skulle jag gärna dela 50/50 tidigare istället för att ta all föräldraledighet i ett, men mitt program går bara på heltid så det funkar inte. (Ifall vi får fler barn under min studietid, vill säga.) Annars verkar det toppen att göra som J och få det bästa av två världar. Hur orkade du plugga samtidigt som du var hemma med barn? För du var väl föräldraledig samtidigt? Shit, stressen! Du måste vara en supermänniska. 😉

  3. Ja, samma här. Lo var minst sagt en intensiv upplevelse i början, känns svårslaget 😉

  4. Oh, ja. Det var trotsen det 😉 Det finns ju dem som hävdar att det inte finns något som heter trotsålder. Jag vägrar att hålla med, haha. Om det där vi hade inte var trots så vet jag inte vad det är. Hon hade timlånga utbrott över allt och inget… Jag bar henne hem från förskolan varje dag, vrålandes, under nästan två år. Och ja, egentligen så är det ju en god egenskap tycker jag, att våga ifrågasätta och hitta egna vägar, kanske speciellt om man är tjej. Men det är ju inte alltid så lätt att uppskatta det där när man står mitt i det under flera år *s*

    Ja, om, om, det nu skulle bli en 3:a så kommer vi att dela f-ledigheten rakt av från start. Det är mitt krav 😉 Med 1:an så pluggade jag som du, program på heltid, och med 2:an så hade jag precis blivit klar och det fanns inte så många 50%-tjänster att söka. Nu står jag ju i en annan sits med en tillsvidaretjänst på 100% och då skulle det ju funka. Men men, man lär sig av allt…

    Haha, oh ja, jag är en supermänniska 😉 Nejdå. Jag läste 50% på distans och hade 1:an 15h/v på förskola. Dessutom var det ett ämne som intresserade mig både yrkesmässigt och privat (genuspedagogik ;-)) så det var inga problem. Men en högre studietakt, annat ämne samt kanske ett barn som hade kunnat gå vid tillfället hade nog tagit knäcken på mig med 😉

    • Trevligt! Jag ser verkligen fram emot den perioden av vårt liv. 😉 Nä, fy vad jobbigt det låter. Nu i efterhand kan ni säkert skratta åt det emellanåt (eller?), men i stunden måste det ha varit riktigt tålamodsprövande. Ni har säkerligen blivit starkare människor av den upplevelsen.

      Oavsett vad du säger så tycker jag att du var en supermänniska. 🙂 Hu, ibland känns det som att jag ska bli tokig på stressen det innebär att kombinera familjeliv och studier – detta trots att pappan är hemma med ungen. Fattar inte hur vi ska klara av hela förskolelämnings/-hämtningsproceduren med livet i behåll. 😀

  5. Ja, herregud, vad vi har skrattat åt eländet 😉 Det händer ju att man själv förvandlas till en treåring i de situationerna dessvärre 😉

    Haha, man vänjer sig vid det mesta. Även om jag ibland bara väntar på att mina kollegor (japp, yngsta går på samma förskola som jag jobbar på, extra pinsamt vid missar…) ska ringa och fråga om jag tänkt hämta hem barnet alls den dagen 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s