Spretigt om dåligt samvete, utebliven babylycka och krävande barn

Carolina har delat med sig av sitt dåliga samvete i föräldraskapet och Karin funderar kring detta ständiga tjat om att njuuuta. Eftersom jag verkligen känner igen mig i det de skriver tänkte jag spinna vidare på ämnena, men det blir lite ostrukturerat.

Jag är nämligen en mästare i Dåligt Samvete. Jag har dåligt samvete över det mesta i livet och då även i situationer som egentligen inte alls ligger under mitt ansvar. Att jag ständigt går omkring med dåligt samvete när det gäller mitt föräldraskap är därför inte särskilt konstigt, men så ofantligt jobbigt och onödigt ändå. Det faktum att jag är en känslomänniska blir en last eftersom jag tenderar att vara väldigt negativ och elak mot mig själv. Även om jag har förmågan att se situationen utifrån, objektivt, så tar nästan alltid värdelöshetskänslorna över till slut. I föräldraskapet handlar det ofta om att jag inte lyckas få min son nöjd, vilket leder till att jag känner mig som världens sämsta mamma. Alla andra njuter ju av att vara hemma och mysa med barnen, så varför är vår tillvaro så kaotisk? Varför är min unge så missnöjd jämt? Vad gör jag för fel? Varför kan jag inte vara en glad, pedagogisk och närvarande mamma när alla andra är det? Varför är jag så jävla misslyckad?

Den första tiden som förälder upplevde jag som hemsk. Det gör ont att erkänna det och jag skäms fortfarande för det, men det är sanningen och den blir inte mindre sann för att jag låter bli att berätta. Jag fattade inte hur folk tänkte när de frivilligt valde att få fler barn. ”Varför skulle jag någonsin göra om det här?!” skrek jag till pappan under någon av de där sömnlösa nätterna när inget annat än att gå runt runt runt och bära funkade. För så som många föräldrar beskriver sin tillvaro och sina dagar hemma med barn, så har jag aldrig upplevt det. Det har inte funnits tid eller energi till att laga mat eller baka, jag orkade aldrig träffa vänner eller andra föräldralediga på öppna förskolan och jag gick oftast omkring i gamla mjukisbyxor och pappans stora t-shirtar med matfläckar överallt.

Idag har jag funnit mig i min nya roll som förälder och det är fantastiskt på ett helt annat sätt än det var tidigare, men det har inte varit lätt och det har definitivt inte varit utan självuppoffring. Jag mådde länge dåligt över att jag inte kunde njuta och vara lycklig utan istället spenderade dagarna med att kolla på klockan och vänta på att pappan skulle komma hem. Jag grät en hel del och tänkte många (enligt mig) förbjudna tankar om att det inte ska vara såhär och att jag inte orkar. Vem orkar inte med sitt eget barn? ”Min älskade fina, så planerad och efterlängtad. Stackars barn som har mig som mamma” malde mantrat i mitt huvud.

Och här kommer vi in på anledningen till att jag tycker att det är okej att säga att man har ett krävande barn. Visst är människor olika och klarar av olika saker, men nej, jag tror faktiskt inte att det enbart var på grund av min oförmåga som jag var totalt utmattad. Vi var båda utmattade, trots att vi hjälptes åt och prioriterade familjen framför allt annat. Nu när jag har fått en viss distans till det hela genom att jag inte längre är hemma dygnet runt och genom att jag dessutom träffar andra familjer med barn i samma ålder som A märks det tydligt att vissa föräldrar faktiskt har det väldigt lätt i jämförelse. Det är svårt att förklara skillnaden, för det är till stor del en känsla som inte går att ta på. Dels handlar det om hur föräldrarna beskriver sin föräldraledighet (mysig, lugn, latte och läsa tidningar) och dels ser vi på barnen att de är mer… beskedliga. På gott och ont.

Missförstå mig inte nu – jag lägger absolut inte någon skuld på A. Han är ett barn och vi är föräldrarna som har valt att sätta honom till världen. Vi älskar och uppskattar honom givetvis bortom allt förstånd! Han är glad, rolig, social, busig, snäll, mjuk, fin och ja, det bästa barnet vi någonsin kunnat få helt enkelt. Varje dag tackar jag den Gud jag inte ens tror på för att jag får uppleva en sådan rikedom. Men jag behöver få tänka att de egenskaper som gör honom till den underbara, intensiva kotte han är även gör honom till en större utmaning, istället för att direkt dra slutsatsen att jag är en dålig mamma som inte klarar av att möta mitt barns behov.

Annonser

8 svar till “Spretigt om dåligt samvete, utebliven babylycka och krävande barn

  1. Så tänkvärt!
    Speciellt det där sista med intenstiva egenskaper. Känner igen mig så mycket. Jag led verkligen de första 7 månaderna. Lo sov aldrig dagtid jag stressade kände krav att ta emot familj, krav att vara glad krav att aldrig bli arg på mitt spädbarn, krav att inte bråka med manvän osv.
    Jag tog ut det på mig själv, och fick ännu sämre samvete eftersom jag nu inte bara var en dålig mamma, utan även psykiskt instabil.
    Har lärt mig SÅ mycket inför denna bebis, först och främst ska jag ha NOLL krav utifrån. Ingen släkting ska ge mig dåligt samvete för att vi inte orkar ses.
    Sen kommer manvän ta ut pappaledighet de första 6 månaderna denna gång, unedrbart!

    • Tack för att du delar med dig! Det känns skönt att inte vara ensam. Även om jag vet att det finns andra mammor som har känt likadant så är det svårt att se det när man är mitt uppe i det och mår så dåligt.

      Du tänker helt rätt! Familjen och hälsan kommer först och resten kan gott vänta tills ni är redo. Ni har inga skyldigheter att ställa upp och vara sociala för att behaga andra.

      Underbart att göra så! Om vi får fler barn hoppas jag att vi kan vara hemma tillsammans i minst tre månader. Jag är rädd för att må lika dålig igen efter nästa förlossning så jag vill inte vara ensam.

      Hur ska ni göra med förskolan? Ska Lo fortsätta att gå eller ska hon vara hemma med er?

  2. Jag tycker att det är mycket intressant att höra hur andra upplever den här tiden! Man lär sig mycket om att få höra om andras upplevelser och tankar tycker jag. Det jag känner är lite sorgligt i det här ämnet är inte att en hel del föräldrar faktiskt upplever att det är jobbigt, utan hur just den känslan förstärks genom att man inte tycker sig själv vara så där bra som alla andra. Det är väl ändå lite så att man måste tycka att den är tiden är så speciell eller fantastisk..? Och om man då tycker att det är svinjobbigt, gråter och sliter sitt hår så måste man ju bara vara lite rubbad..?

    Och kanske har det blivit lite mer öppet om hur man faktiskt kan känna det. Bara att förlossningsdepression har erkänts är väl ett litet steg på vägen tycker jag. Men jag tror att om vi bara vågar vara ärliga aven med de svåra känslorna så kanske vi kan hjälpa både oss själva och andra.

    Och ja, jag har ju haft barn som varit av den ”lättare” sorten (under det första året i alla fall, vi får ju igen det sedan, haha), men jag är heller ingen övermänniska som sätter mig på höga hästar och tycker att det väl bara är att skärpa till sig lite. Varje dag möter jag många olika barn, och ja. Jag anser att det finns barn som har intensiva egenskaper och som i ärlighetens namn är mer krävande än andra. Dessa barn följer ofta med mig i tankarna, just för att det krävs så mycket mer i arbetet med dem (och i somliga fall skulle jag bara vilja ge föräldrarna till dessa barn en stor kram och massor med peppande ord eftersom jag kan ana hur de kämpar själva). Men det är också i ärlighetens den största vinsten när man lyckas fånga dessa barn och hjälpa dem att hitta vägar för att hantera alla dessa intensiva känslor och handlingar.

    Ja, men hjälp. Detta blev både vimsigt och snurrigt, hoppas du förstår lite hur jag tänker i alla fall, haha. Men summan av detta är i alla fall att jag önskar att det fanns en större öppenhet inför svårigheterna och att föräldrar fick tillgång till ett bra ”bollplank” som kanske inte då består av en föräldragrupp där alla bara är så himla nöjda och perfekta hela tiden 😉

    • Jag förstår precis vad du menar och uppskattar verkligen dina ord. 🙂

      Som jag skrev till Carolina så vet jag ju egentligen att det finns andra mammor som mår dåligt (jag har till och med läst om det i mina studier), men när man själv befinner sig i situationen är det svårt att sätta saker i perspektiv. Då spelar det ingen roll att studier har visat att en av tio mammor får en förlossningsdepression, för jag själv är ju inte sjuk utan bara en dålig mamma som inte orkar med!

      Jag har upplevt att det är helt okej att må sådär lagom dåligt, att man får säga att det är jobbigt att amma mycket/ofta och att vakna på nätterna, men det bottendjupa pratas det aldrig om. Varken föräldragruppen innan förlossningen eller den efter tog upp något om förlossningsdepressioner, vilket jag nu i efterhand tycker är riktigt konstigt och dumt. Faktum är att många kvinnor drabbas, så varför inte prata om det? Varför bara fokusera på förlossningen istället för att försöka förbereda för det som faktiskt kan hända sen?

      Det värmer i hjärtat att höra en pedagog säga så vänliga saker om krävande barn och deras föräldrar. Det är en rädsla jag har – att folk ska vara elaka mot honom för att de tycker att han är jobbig, eller att de ska beskylla oss för att ha ”förstört” honom. 😦 Vi gör vårt bästa och hoppas innerligt att det räcker för honom. Han är en fantastisk liten människa tycker jag heeelt opartiskt. 😉

  3. Och jag tycker att Carolina här ovan skriver det så bra också: sänk ribban! Försök att inte se till andras (faktiska eller inbillade) krav och förväntningar på dig som förälder. Man måste liksom hitta sin egen väg och våga lita på sig själv som förälder. Det kommer med tiden, men man behöver också jobba på det 🙂

  4. Åh så jag känner igen mig! Har också en sådan där sjukt intensiv liten krabat… (född 12 sep!) när han var mindre tänkte jag alltid att jag måste ju göra något fel, som inte orkar, inte kan få honom att sova, blir förbannad… så har jag sett andra små bebisar på senare tid och stilla undrat; varför ligger den bara där, utan ett ljud?! Min vän sa till mig att ”jaaa men det är ju en liten bebis? De gör ju inte så mycket.” Och bebisen somnade stilla in, alldeles av sig själv. Kände mig helt chockad. Mamman satt i timmar med oss och fikade, själv kommer jag ihåg hur jag fick ångest bara någon skulle komma förbi och säga hej. Lite avundsjuk blir man!

    Men tror det blir något alldeles extra fantastiskt av dessa krävande ungar, någonstans måste ju all vilja och glöd ta vägen?! 😉

    • Hej, jag känner igen dig! Vi hade ett missförstånd i Carolinas blogg för ett tag sedan. Jag minns inte ens vad det handlade om men jag minns att jag hade låtit sur. 😉 Hoppas att allt är glömt och förlåtet.

      Visst är det roligt att känna sig dålig jämt och ständigt? 😦 Det är därför jag tycker att det är så viktigt att faktiskt få prata om barns olikheter. Alla föräldrar har det inte lika jobbigt, så är det bara. Det betyder inte att vi skulle vilja byta ut våra barn, utan att vi inte har en obegränsad mängd energi.

      Jag har upplevt exakt samma sak när jag har fikat med vänner på stan. Deras barn låg/satt oftast lugnt medan min President alltid rörde på sig och ofta var missnöjd. Men som du säger så tror jag att den här enorma viljan kommer att leda till något stort en vacker dag. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s