Månadsarkiv: december 2011

Klagosång

Den här julen har varit händelserik. Tyvärr är det inga trevliga saker som har hänt, så jag kommer att åka från min hemby med ett tyngre hjärta än jag tog med mig hit. Den energi jag verkligen hade behövt få mer av har snarare har sjunkit till en ännu lägre nivå. Jag känner mig urlakad, både fysiskt och psykiskt, med en känsla av att återigen ha nått någon slags botten.

Presidenten är nog jordens mest sociala unge och verkar njuta av all uppmärksamhet och allt ståhej, men jag är introvert och märker tydligt att hela jag dräneras av att ständigt vara omringad av folk och ljud. Det stör mig när familjen lägger sig i vår uppfostran och kommer med oombedda åsikter i förbifarten. Det kryper i mig när hundarna springer runt och skäller eller någon fäller en främlingsfientlig kommentar. Jag orkar liksom inte. Vill vara ifred, i lugn och ro. Hemma. Vill må bra. Slippa ångest. Få känna lycka en enda dag. Vara en bra mamma som inte får panik och behöver lägga sig i sängen.

Ja, nu kom den. Den kraschade in i mig.

Hemlängtan.

Annonser

Jag slipper dig gärna

20111222-124920.jpg

Thorbjörn tycker att barnfamiljer är i vägen och ska sitta för sig själva. Stäng in dig om du inte klarar av att vistas bland andra människor, säger jag. För jo, barn är också människor, även om de är små och saknar impulskontroll. Och personligen delar jag mycket hellre kupé med en hel skara vilda ungar än med en surgubbe som anser sig äga det offentliga rummet.

Hej mitt vinterland

Efter en många timmar lång resa med målet 130 mil norrut befinner vi oss i byn där tiden står stilla och alla ”känner” alla. För närvarande känns det faktiskt helt okej, men fråga mig igen i slutet av vistelsen så är jag antagligen redo att återse verkligheten i en större stad.

Just nu sitter pappan i hallen och brottas med barnet i ett försök att få på honom ytterkläderna. Presidenten hämtade sina skor och var väldigt tydlig med vad han ville göra. Det ljuvligaste är att jag slipper röra mig ur fläcken eftersom pappan har sett fram emot snölek mer än någon annan. Själv tänker jag därför fortsätta att ligga på saccosäcken och läsa en bok som jag längtat efter ett bra tag. Framför brasan. I tystnaden.

Drömmer jag?

20111222-123322.jpg

Vi borde anordna lekdejt oftare

I eftermiddag har vi varit på besök hos en annan familj med barn i Presidentens ålder. Det är alltid lika intressant att se hur han reagerar på att vara omkring barn då han egentligen sägs vara för liten för att verkligen kunna umgås och leka med andra ungar. De små lekte visserligen inte med varandra, men däremot vid sidan av varandra och de bytte även leksaker sinsemellan.

Presidenten glömde helt och hållet bort att han var supertrött och hade somnat i bilen på vägen dit och gick an som en liten iller tills det var dags att åka. Då kom tröttman ikapp honom och humöret vände totalt. Han grät hela bilfärden hem och somnade – hör och häpna! – 18 istället för 22 som han gjorde igår.

Får jag säga att det var skönt eller klassas jag som en riktigt kass mamma då?

Äsch, jag orkar inte bry mig. SKÖNT.

Händerna som gungar vaggan

Jag läste en tråd på Familjeliv som behandlade ämnet barnvakter till spädbarn och jag har skrivit några rader i den om hur jag tänker, men kan ändå inte låta bli att ta upp frågan här.

Vi har hittills aldrig haft barnvakt till A. Detta beror delvis på att vi inte har någon familj i närheten (130 mil norrut känns aningen långt) och det finns inte heller några andra människor i vårt liv som han träffar tillräckligt ofta för att jag skulle känna mig bekväm med att lämna bort honom till dem. Av den anledningen har inte barnvakt varit ett alternativ, men även om vi hade haft möjligheten skulle jag nog inte ha gjort det. Jag är väldigt (överdrivet?) mån om att skapa så goda förutsättningar jag bara kan för att han ska få en trygg anknytning och skulle inte våga riskera den för att till exempel gå ut och äta eller gå på bio. Det är inte tillräckligt viktigt för mig, utan jag känner att det kan vänta tills han är äldre och kan uttrycka sin vilja och sina behov i ord. Att ha barnvakt över natten känns totalt främmande och jag mår nästan illa av tanken.

Ärligt talat har jag mindre problem med att föreställa mig förskolestarten med allt vad den skulle kunna innebära än att ha barnvakt ens på dagtid. Jag skulle också mycket hellre lämna honom till en vän än till hans mor- eller farföräldrar. Jag vet inte varför och tycker själv att det egentligen är helt ologiskt, men om jag analyserar mina tankegångar undrar jag om det inte kan handla om en slags kontrollgrej. En förskolepedagog kan aldrig, i mitt huvud, utgöra samma laddning som min mamma eller björnpappans föräldrar. De har för många gammaldags åsikter och värderingar som jag inte tål och som jag litar på att utbildade pedagoger inte för över på mitt barn i samma utsträckning. Jag föreställer mig att förskolepersonalen vet sin plats (missförstå mig inte nu, för jag menar det som något positivt) medan familjen tror sig ha rätt att tycka och tänka högt om saker som inte angår dem. De kommenterar ofta hans kläder (”nämen, pojkar kan inte ha blommigt – nu ser han ut som en flicka!”) eller de leksaker vi gett honom (”pojkar leker inte med dockor!”), vilket retar mig något oerhört. Ja, jag har sagt till, men det verkar inte hjälpa. Och det här beteendet får mig att resa ragg och slå bakut. Min pappa är annorlunda och ligger därför närmast till hands den dagen vi är redo, men han bor flera hundra mil bort.

Är det bara jag som känner såhär? Överdriver jag? Hur tänker och känner ni?

15

Idag fyller förresten mitt livs stora kärlek 15 månader. Tänk vad fort tiden med barn går. Kommer resten av livet att springa förbi i samma rasande fart?

Grattis till världens bästa barn, som någonstans på vägen har lärt sig att skala clementiner. Hur det gick till vet jag inte.

Pust

Det blev visst en oplanerad bloggpaus som orsakades av alltför mycket skolarbete i kombination med intensiva hemförhållanden. Här har ni tagit upp mitt favoritämne, genus, och jag har missat chansen att delta i diskussionerna. Så urbota dumt av mig!

Jag kommer dock antagligen att köra mitt eget sena race och skriva om ämnet när jag lyckas återhämta mig från veckans ansträngningar. För pust och stånk och stön vad trött jag har varit. Jag är inte gjord för stress och pusslande, det är jag verkligen inte.

Hoppas att ni andra har det fantastiskt fint.