Från perfekt till pervers

Följande text skulle egentligen ha hamnat under detta inlägg, men på grund av barnrelaterade besvär (läs: barn som vaknar var femte minut) hann jag aldrig färdigt.

Det råder en stark amningsnorm i Sverige. Man ammar sina barn om man kan, för det är det bästa och så gör man, punkt slut. (Om man däremot inte kan amma är det dock helt okej – det tar barnet tydligen ingen skada av.) Den här attityden tror jag att de flesta mammor har märkt av, oavsett deras inställning till amning.

Men låt oss prata om det andra perspektivet i amningsfrågan. För det är inte bara mammor som ger ersättning som gör fel, utan jag skulle vilja påstå att vi som väljer att amma länge blir minst lika ifrågasatta, om inte ännu mer.

Det lustiga är nämligen att den fantastiska och hyllade amningen efter en viss tid förvandlas till raka motsatsen. ”Jaha, ammar du fortfarande?” kan man få höra, med viss avsmak och en ifrågasättande ton. Jag har hört en vän som jobbar på förskola uttala sig negativt om en mamma som förstörde sitt barns möjlighet till en fungerande inskolning. ”Barnet har problem med att slita sig från mamman och det är garanterat amningens fel. Varför har hon inte slutat? Usch, jag tycker att det är fel. Fel mot barnet som inte får vara självständigt.”

Lika sorgligt som det faktum att mammor som väljer bort amningen (eller snarare – väljer ett annat sätt att ge sina barn mat) ofta blir dömda tycker jag att det är när vi som vill amma och värderar amningen högt får höra att det vi gör är fel och fult. Onödigt efter ettårsdagen, brukar det låta. Och dessutom perverst och egoistiskt, för det fattar ju alla att vi gör det för vår egen skull.

Ursäkta mig, men jag visste inte att min amning angick några andra personer än mig och mitt diande barn. När fick bröstmjölkens många fördelar ett bäst-före-datum som går ut när barnet fyllt en viss månad? Eller är det okej så länge vi skyler oss? Är det acceptabelt om vi håller oss inne istället för att gå runt på stan och besudla caféer med vår hemska, snuskiga amning? Om vi sköter det diskret och har vett att skämmas över det vi gör, får vi vara bland folk då? Eller ska vi helt enkelt stanna hemma tills vi väljer att avsluta amningen? Som vettiga mammor gör. Mammor som vet var gränsen går.

Nej, om du har problem med att se en kvinna amma så är det just det: ditt problem. Du äger dina problem – inte kvinnan och definitivt inte barnet som har all rätt i världen att få mat och tröst när som helst, var som helst, hur som helst och oavsett vilka som befinner sig runt omkring. Det är så sjukt att kvinnokroppen är sexualiserad så till den milda grad att det ses som en provocerande handling att använda den till något som den faktiskt är skapad för att göra. Det här är i högsta grad en feministisk fråga som tyvärr inte får tillräckligt stor uppmärksamhet.

Carolina berättade i en kommentar att folk sa åt henne att hon borde sluta amma så att hon därmed kunde få en chans att må bättre än hon gjorde just då. Jag tog själv upp det psykiska måendet som en anledning till att sluta amma, men det är ju absolut inte en lösning för alla. Det var inte en lösning för Carolina och det var inte en lösning för mig.

En mamma som inte vill amma, utan gör det för att hon känner sig tvingad och mår dåligt av amningen i sig, sitter inte i samma båt som den mamma som vill amma, men mår dåligt av andra anledningar. Oavsett om det handlar om psykiska tillstånd som till viss del kan grunda sig i hormonella faktorer som medföljer amningen så ska en kvinna som uttrycker en vilja om att få sin amning att fungera få stöd i detta.

Och om hon sedan väljer att fortsätta amningen längre är genomsnittet är det inget som hon ska behöva förklara. Hon ska inte behöva hitta ord för varför den är viktig för henne eller komma på giltiga skäl att amma vidare. Det är hennes kropp och hennes val så det räcker gott och väl med att hon vill.

Annonser

16 svar till “Från perfekt till pervers

  1. Jag trappade ned på amningen för att kunna bli gravid och för att B bet mig- hårt (inte lite smånafs, hon fick trots allt första tanden vid tre mån och det fanns ingen chans att jag tänkte sluta då). Då hade jag ammat längst i de två föräldragrupper jag tillhörde. Alla andra slutade vid sex månader (jag körde på till ett år men hade fortsatt om det inte varit för att jag ville bli gravid). Det tycker jag är en ganska intressant sak med tanke på att jag började jobba överlägset först (efter en månad). Folk förutsatte liksom att jag inte ammade, det gjorde mig också rätt förbannad för för mig var det en viktig sak som de inte behöver fundera på eller lägga sig i alls. Och om de sa något så var det just det där med ‘håller du på med det än’? Redan från typ 3-4 månader. Jättekonstigt tycker jag.

    • Otroligt konstigt – och irriterande! Varför tror folk att de har rätt att kommentera? Att fråga är en sak, men man märker ju fort om frågan är vänligt menad, så att säga.

      Jag förstår helt och fullt ditt val (även om jag inte är redo för ny bebis än). Det handlar om avvägningar för man kan sällan få allt. Vem vet, nästa barn kanske inte får tänder förrän vid tio månader, som A? 🙂

      • Mycket! Folk har ingen hyfs, det är min generella slutsats i livet ;). Jo, precis!

        🙂 Ja, det är ju svårt att bli gravid utan äl liksom- en mycket tydlig avvägning :D. Gud, I hope! Tänder är så vansinnigt överskattat. Inte vill hon få dem borstade heller…

  2. Jag hade en väldigt problemfylld amning, mjölkstockningar hela tiden och det gjorde ont när Siri tog bröstet. Det blev liksom aldrig bra. Men jag ville väldigt gärna amma. Upplevde dock att de flesta sa åt mig att sluta, att det var inte bra när det funkade så dåligt, men jag ville ju så gärna. Hade gärna fått mer stöd i detta. Det var både med sorg och lättnad jag slutade amma när dottern var sju månader.

  3. Tack för tipset! Jag har faktiskt fått en jättebra och omfattande broschyr från Amningshjälpen redan på MVC den här gången. Jag pratade med min barnmorska om att jag ville få amningen att funka och hon skrev in det i journalen till BVC och gav mig broschyren för att läsa på i förväg. Fick flera råd som jag inte kände till sen tidigare!

    • Härligt! Det är så synd att många kvinnor går omkring med en sorg inombords över att de inte fått uppleva en fungerande amning, när de borde bli erbjudna stöd direkt.

    • Förresten, ett annat tips (hoppas att det är okej att jag kommer med sådana) är att läsa amningsbloggar. Jag skriver från iPhonen nu så jag kan inte länka, men när jag har fått till min länklista ska jag lägga upp dem där. De heter i alla fall Amningsbloggen, Amma vidare, Sagogrynet och kanske något mer som jag tillfälligt har glömt bort.

  4. Jag kan tipsa om Amningsboken av Kristin Svensson och Malin Nordgren, otroligt bra!! =)

  5. Amningsnapp är ju i sin enkelhet guld värd tycker jag. Utan den hade jag nog gett upp redan första månaden ;). Och sedan alla knep då, samsovning var nog det som främjade det bäst för oss. Jag var ju ändå borta flera timmar varannan dag så det var nog ren tur att jag klarade mig undan mjölkstockning. Pumpen kanske hjälpte en del också :).

  6. Den är verkligen kanon, massa intressanta studier, tips, man slår hål på myter osv =)

  7. Ja, hjälp. Detta är lika obegriplig för mig som motsatsen; att tycka en massa om icke-amning. Och nu, mitt i natten, får jag lust att bara be folk skaffa sig fler intressen så att de slipper bry sig så våldsamt mycket om saker de inte har att göra med… (ok, inte världens mest nyanserade svar, men ungefär vad jag känner, haha)

  8. Ja, kära någon, jag är uppriktigt fascinerad av att amningens vara eller inte vara väcker så starka åsikter hos så många. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg (http://postdbt.wordpress.com/2011/09/16/amningsnormativitet/) om det där jag nog inte fick fram vad jag egentligen menade. För frågan är om det handlar om att det vanligtvis är kvinnoidentifierade personer som ammar och att kvinnors kroppar generellt är allmänhetens mark att fritt bedöma och ha åsikter om? Eller handlar det om något helt annat, om att mänskligheten är livrädd för att förstöra nästa generation och därför väcker det starka känslor med hur vi matar och ger närhet till våra barn?

    Jag vet inte vad jag ska tro, men jag gillar din blogg.

    • Kul att du gillar den! Speciellt med tanke på att jag knappt kommit igång med den än. 🙂

      Jag tror att det till stor del handlar om att kvinnokroppen idag är så pass objektifierad och sexualiserad att många faktiskt, på någon nivå, har glömt varför vi har bröst. Nu menar jag absolut inte att det i sig är ett argument för att alla ska amma, det tycker jag inte, utan bara att vi måste prata om det som något naturligt som är ”meningen” för att det ska ske en förändring i synen på långtidsamning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s