Från perfekt till pervers

Följande text skulle egentligen ha hamnat under detta inlägg, men på grund av barnrelaterade besvär (läs: barn som vaknar var femte minut) hann jag aldrig färdigt.

Det råder en stark amningsnorm i Sverige. Man ammar sina barn om man kan, för det är det bästa och så gör man, punkt slut. (Om man däremot inte kan amma är det dock helt okej – det tar barnet tydligen ingen skada av.) Den här attityden tror jag att de flesta mammor har märkt av, oavsett deras inställning till amning.

Men låt oss prata om det andra perspektivet i amningsfrågan. För det är inte bara mammor som ger ersättning som gör fel, utan jag skulle vilja påstå att vi som väljer att amma länge blir minst lika ifrågasatta, om inte ännu mer.

Det lustiga är nämligen att den fantastiska och hyllade amningen efter en viss tid förvandlas till raka motsatsen. ”Jaha, ammar du fortfarande?” kan man få höra, med viss avsmak och en ifrågasättande ton. Jag har hört en vän som jobbar på förskola uttala sig negativt om en mamma som förstörde sitt barns möjlighet till en fungerande inskolning. ”Barnet har problem med att slita sig från mamman och det är garanterat amningens fel. Varför har hon inte slutat? Usch, jag tycker att det är fel. Fel mot barnet som inte får vara självständigt.”

Lika sorgligt som det faktum att mammor som väljer bort amningen (eller snarare – väljer ett annat sätt att ge sina barn mat) ofta blir dömda tycker jag att det är när vi som vill amma och värderar amningen högt får höra att det vi gör är fel och fult. Onödigt efter ettårsdagen, brukar det låta. Och dessutom perverst och egoistiskt, för det fattar ju alla att vi gör det för vår egen skull.

Ursäkta mig, men jag visste inte att min amning angick några andra personer än mig och mitt diande barn. När fick bröstmjölkens många fördelar ett bäst-före-datum som går ut när barnet fyllt en viss månad? Eller är det okej så länge vi skyler oss? Är det acceptabelt om vi håller oss inne istället för att gå runt på stan och besudla caféer med vår hemska, snuskiga amning? Om vi sköter det diskret och har vett att skämmas över det vi gör, får vi vara bland folk då? Eller ska vi helt enkelt stanna hemma tills vi väljer att avsluta amningen? Som vettiga mammor gör. Mammor som vet var gränsen går.

Nej, om du har problem med att se en kvinna amma så är det just det: ditt problem. Du äger dina problem – inte kvinnan och definitivt inte barnet som har all rätt i världen att få mat och tröst när som helst, var som helst, hur som helst och oavsett vilka som befinner sig runt omkring. Det är så sjukt att kvinnokroppen är sexualiserad så till den milda grad att det ses som en provocerande handling att använda den till något som den faktiskt är skapad för att göra. Det här är i högsta grad en feministisk fråga som tyvärr inte får tillräckligt stor uppmärksamhet.

Carolina berättade i en kommentar att folk sa åt henne att hon borde sluta amma så att hon därmed kunde få en chans att må bättre än hon gjorde just då. Jag tog själv upp det psykiska måendet som en anledning till att sluta amma, men det är ju absolut inte en lösning för alla. Det var inte en lösning för Carolina och det var inte en lösning för mig.

En mamma som inte vill amma, utan gör det för att hon känner sig tvingad och mår dåligt av amningen i sig, sitter inte i samma båt som den mamma som vill amma, men mår dåligt av andra anledningar. Oavsett om det handlar om psykiska tillstånd som till viss del kan grunda sig i hormonella faktorer som medföljer amningen så ska en kvinna som uttrycker en vilja om att få sin amning att fungera få stöd i detta.

Och om hon sedan väljer att fortsätta amningen längre är genomsnittet är det inget som hon ska behöva förklara. Hon ska inte behöva hitta ord för varför den är viktig för henne eller komma på giltiga skäl att amma vidare. Det är hennes kropp och hennes val så det räcker gott och väl med att hon vill.