Händerna som gungar vaggan

Jag läste en tråd på Familjeliv som behandlade ämnet barnvakter till spädbarn och jag har skrivit några rader i den om hur jag tänker, men kan ändå inte låta bli att ta upp frågan här.

Vi har hittills aldrig haft barnvakt till A. Detta beror delvis på att vi inte har någon familj i närheten (130 mil norrut känns aningen långt) och det finns inte heller några andra människor i vårt liv som han träffar tillräckligt ofta för att jag skulle känna mig bekväm med att lämna bort honom till dem. Av den anledningen har inte barnvakt varit ett alternativ, men även om vi hade haft möjligheten skulle jag nog inte ha gjort det. Jag är väldigt (överdrivet?) mån om att skapa så goda förutsättningar jag bara kan för att han ska få en trygg anknytning och skulle inte våga riskera den för att till exempel gå ut och äta eller gå på bio. Det är inte tillräckligt viktigt för mig, utan jag känner att det kan vänta tills han är äldre och kan uttrycka sin vilja och sina behov i ord. Att ha barnvakt över natten känns totalt främmande och jag mår nästan illa av tanken.

Ärligt talat har jag mindre problem med att föreställa mig förskolestarten med allt vad den skulle kunna innebära än att ha barnvakt ens på dagtid. Jag skulle också mycket hellre lämna honom till en vän än till hans mor- eller farföräldrar. Jag vet inte varför och tycker själv att det egentligen är helt ologiskt, men om jag analyserar mina tankegångar undrar jag om det inte kan handla om en slags kontrollgrej. En förskolepedagog kan aldrig, i mitt huvud, utgöra samma laddning som min mamma eller björnpappans föräldrar. De har för många gammaldags åsikter och värderingar som jag inte tål och som jag litar på att utbildade pedagoger inte för över på mitt barn i samma utsträckning. Jag föreställer mig att förskolepersonalen vet sin plats (missförstå mig inte nu, för jag menar det som något positivt) medan familjen tror sig ha rätt att tycka och tänka högt om saker som inte angår dem. De kommenterar ofta hans kläder (”nämen, pojkar kan inte ha blommigt – nu ser han ut som en flicka!”) eller de leksaker vi gett honom (”pojkar leker inte med dockor!”), vilket retar mig något oerhört. Ja, jag har sagt till, men det verkar inte hjälpa. Och det här beteendet får mig att resa ragg och slå bakut. Min pappa är annorlunda och ligger därför närmast till hands den dagen vi är redo, men han bor flera hundra mil bort.

Är det bara jag som känner såhär? Överdriver jag? Hur tänker och känner ni?

Annonser

8 svar till “Händerna som gungar vaggan

  1. Vi har inte haft barnvakt än, då vi tänker så att T har inget behov av att vara ifrån oss så varför envisas? Självklart vill vi ha tid för oss själva med varandra, och funderar på det när han är 13 mån då jag fyller år. Men helt ärligt har jag svårt att se att vi faktiskt genomför det. Det beror helt på hur ”mogen” T känns. Då gör jag hellre något med syster och vänner så kan T och hans pappa vara hemma istället för att vi har barnvakt. Jag skulle förmodligen ändå inte kunna njuta av maten/filmen. ^^ (jag är också väldigt mån om anknytningen, men vet om att jag kanske är lite nojig där)

    • Jag tänker att det är helt okej så länge man utgår ifrån barnet och tar det i lagom takt. Om ni känner att T är trygg med din syster skulle jag tro att det faktiskt är så, eftersom ni är så medvetna och inkännande. 🙂

      Men självklart ska ni inte känna er tvingade att ta det steget om ni inte vill. Han hinner skapa relationer med andra ändå. Förstås!

  2. Vi har inte haft barnvakt än men ska nog ha det ett par timmar nästa vecka men då hoppas och tror jag att hon sover hela tiden (låt säga att det blir mellan 19.30-21.30- vi ska äta lite tapas med mina kompisar). Har inte haft något behov trots att vi har farmor och farfar på andra sidan stan och att jag litar på att de klarar att hålla de flesta av sina könsnormerande åsikter i styr, hyfsat…

    • Som jag skrev till Familjen Toad så tror jag nog att det faktum att ni funderar på saken säger att B faktiskt är redo. Jag menade inte att det är fel att ha barnvakt, absolut inte. Barn är ju så himla olika också och vissa är inte lika känsliga som andra. Jag utgår ifrån min egen unge som är väldigt svårsövd och som dessutom vaknar flera gånger per natt för att dia.

      Det största problemet för mig är att jag upplever det respektlöst att de inte lyssnar. Jag känner inte att de riktigt greppar att jag skiter i vad de tycker, för det här är MITT barn. Sedan får jag ofta känslan av att saker och ting ska vara på deras villkor, även om de inte fattar det själva. DE vill det och det, men jag tänker alltid se till A och vad han vill/behöver/känner först. Jo, jag vet att du vill hålla honom, men han vill inte. Fatta liksom! Grrr. 😉

  3. Förskolan är en annan sak, det håller jag med om. Både för att pedagogerna har utbildning men också för att de går dit varje dag och har en massa andra barn att ‘leka’ med. Dessutom är det en barnsäker miljö (more or less i alla fall ;)).

  4. Vi tillhör väl motsatsen då, som haft barnvakt en hel del. Eller ja, en hel del kanske är att ta i i och för sig. (Vi har farföräldrar nära och mor- långt borta resp. inte alls) Med första kände jag inte något direkt behov av det vad jag kan minnas. Det har ändrats en smula genom åren och idag kan jag verkligen uppskatta att få en dag i total tystnad 😉 (Trotsåldern var ju som tidigare nämnt en slitsam historia ;-))

    Och jag tänker ungefär som du. För mig spelar det ingen roll om den ev. barnvakten är släkt eller inte. Huvudsaken är att de har en god relation till barnet.

    I början av mitt föräldraskap kände jag nog också något sorts behov av att visa att jag minsann dög som förälder och orkade allt. Det blev lite fel också kan jag se idag för det gjorde att jag kanske inte släppte in vissa nära inpå livet. Idag har jag svalt den där stoltheten och lärt mig att också tacka ja till hjälp när jag verkligen behöver det.

    Förskolan har jag aldrig haft ångest för. Det beror väl kanske på att jag vet vad den handlar om, vilka krav jag kan ställa och vad som faktiskt kanske inte är hela världen.

    • Hoppas att du inte tog det jag skrev som kritik. Så menade jag inte! Och som jag skrev till de andra (nu känner jag mig tjatig ;-)) så är jag övertygad om att även du sätter dina barn först.

      Du har en viktig poäng. Jag känner verkligen igen mig i det där med att vilja klara av allt själv. Det grundar sig nog i att jag fortfarande har dåligt samvete och vill kompensera för tiden jag var hemma och mådde dåligt, även om jag vet hur fullkomligt meningslöst det är.

      Jag har inte heller det minsta ångest för förskolan. Det ska bli kul! 🙂 Men visst är jag lite nervös.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s