Månadsarkiv: februari 2012

Same old, same old

20120222-183516.jpg

20120222-183605.jpg

Nämen visst, det är vi ”galna genusmänniskor” som begränsar barnen.

Annonser

Dubbelt upp

Jag har varit på terapi i stan och passar på att bunkra upp med energi inför en eftermiddag som måste bli otroligt produktiv.

Det kändes som ett socialt no no att beställa två mackor till mig själv. Lite vardagsedge.

20120221-120414.jpg

/Rebell

Måndagslistan 20/2 2012

Jag glömde inte bort listan förra veckan utan skippade den med flit, men här kommer dagens tacksamhetslista:

  • Mitt barn verkar besitta en oändlig mängd energi och livslust. Älskar’t! (Trots att jag blir oh so very tired ibland.)
  •  Jag har gjort ett förjäkligt bra val av livskamrat. (Trots att jag blir oh so very angry ibland.)
  • Jag har haft färre yrselattacker än vanligt de senaste dagarna.
  • Jag trivs med min klass.

Det är mycket nu

Jag vet, jag vet – jag har sagt det tusen gånger. Men nu närmar vi oss riktigt psykologarbete i skolan, vilket skapar en spänd förväntan och en tillfälligt förhöjd ångestnivå hos de flesta studenter, och hemma är pappan sjuk.

Igår eftermiddag och kväll var barnets humör aningen labilt. Eller om vi säger så här: vi var i stort behov av en exorcist men jag kunde inte för mitt liv komma på någon närstående som jobbar inom den yrkeskategorin. Efter många timmars gnäll och gråt och golvkastande och lakanbitande (fråga inte) slocknade han i alla fall vid bröstet kring 21-tiden. Herrejesus, lättnaden!

Jag fattar inte hur ungen orkar gå an som han gör. Det är nonstop räserfart från den sekund han slår upp ögonen till brottningsmatchen i sängen innan han slutligen kraschar in i sömnen. Han sover dock ca. 45-60 minuter per dag och skulle inte orka vara utan den pausen. Den senaste tiden har han faktiskt sovit lite längre stunder när han väl somnat för natten, två timmar ibland, vilket i sig är ett stort steg i rätt riktning för vår familj. Egentligen tycker jag inte om den formuleringen, den låter så värderande, men jag sticker inte under stolen med att jag önskar att jag kunde få lite mer nedvarvningstid innan jag själv lägger mig. Speciellt under perioder som denna, när jag har fullt upp och känner mig stressad.

Kan ni inte vara snälla och berätta hur era barn sover? Vilka tider (ungefär)? Är de regelbundna i sina vanor eller varierar sömnen mycket? Jag är medveten om att det inte går att jämföra barn eftersom alla är olika, men jag tycker ändå att det är intressant att höra om hur andra familjer har det.

Annars: inte mycket. Kram på er.

Min familj (svar på frågor, del 1)

Ni får ursäkta tystnaden, men jag har haft fullt upp och då får bloggen tyvärr lida. Jag har börjat svara på era frågor och här kommer det första svaret:

Jag har precis hittat hit. Vill veta mer om dig och dig familj. Skriv gärna mer om dig/er på “about”.

Min närmaste familj består av mig, björnpappan och Presidenten Almighty.

Jag är snart 27 år gammal och studerar till mitt drömyrke, som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg. Jag har gått från att vara en överpresterande plugghäst till en person som varken orkar eller vill sträva efter att få högsta betyg i alla kurser, utan jag nöjer mig med att bli godkänd. På skämt brukar jag säga att jag har en socialt underlättande personlighet, men det är också något som jag på allvar jobbar med. Att sätta gränser, säga nej och tillåta mig själv att inte behaga alla. Ingen kommer att tacka mig för att jag sliter ut mig totalt.

Min partner och baby daddy är en av de mest intelligenta människor jag någonsin träffat. På riktigt alltså. Han är smart och allmänbildad och klok och lugn och trygg i sig själv och allmänt bra på de flesta sätt. Men framför allt och viktigast av allt så är hans min bästa vän på jorden, min klippa, min trygga famn när livet skiter sig och jag bara vill lägga mig i sängen och aldrig stiga upp igen. Och tro mig, det händer med jämna mellanrum. Detta utan att han säger ett endaste ord om att han inte mäktar leva med mig. Han tar mig som jag är, på gott och ont, med en fast tro på att vi ska vara tillsammans tills någon av oss dör.

I maj har det gått 12 år sedan vi låg bredvid varandra i våningssängen på det finska konfirmationslägret och med röda kinder fnissade fram att vi var kära i varandra. Vi hade valt sanning istället för konsekvens så vi var liksom tvungna att erkänna.

Presidenten föddes tio dagar efter BF, vilket ”råkade” bli den 11 september 2010. Jag skriver ”råkade” eftersom jag misstänker att han kom just den dagen på pin kiv, för att redan från insidan av magen visa att han minsann bestämmer allt. För ja, det gör han, ingen tvekan om saken. Han skrek innan han ens hade lämnat min kropp och på den vägen har det fortsatt. Vi spenderade så gott som hela hans första år med att bära runt på honom då han grät så fort vi stannade upp och jag har gråtit många uppgivna tårar över att jag inte förstod hur jag skulle orka dagen ut. Det är sannerligen höga berg och djupa dalar med detta barn och jag skulle ljuga om jag sa att jag har njutit hela tiden.

Men varenda vansinnesjobbiga dag och vartenda desperata varv jag gått runt lägenheten har varit värda mödan när jag ser honom, den person han är. Bestämd, intensiv, temperamentsfull, social, glad, snäll, mjuk, fin, gosig, smart och fantasifull. En alldeles unik människa som jag har äran att få följa och älska. Innan jag somnar för natten måste jag titta på honom, stryka hans lena kind, krama hans lilla hand och än en gång förundras över vilket mirakel han är bara genom att finnas till.

Villkorslös kärlek har fått ett ansikte och det är hans.

Det bästa med att gå ut är att få komma hem och ta av sig strumpbyxorna

Den här småbarnsmorsan har minsann varit på sittning ikväll! Visserligen nykter och visserligen blev jag tvungen att åka hem kring tolv eftersom brösten höll på att sprängas, men ändå – första gången jag gjorde något på kvällstid sedan Presidenten föddes. Och det hade gått bra för pappan att söva sömnvägraren nummer ett, som i vanliga fall panikgråter efter 30 sekunder om han inte får tutte. Helt otroligt! Kors i taket! Stoppa pressarna! Ja, ni fattar. Skönt att det gick smärtfritt.

Kom på att jag ljuger i rubriken. Det bästa med att gå ut är att få komma hem och lägga sig bredvid sin sovande son och beundra honom. Åh, mitt ljuvliga barn, du kan bara ana hur långt min kärlek till dig sträcker sig.

Och nej, jag har inte missat den stora händelsen. Grattis fina Carolina!

20120212-011211.jpg

Äntligen hemma – en sann klyscha

Efter förra kursens tvångsläsande känns det underbart att jag nu har tid (nåja) att fördjupa mig i ämnen som jag är genuint intresserad av, nämligen anknytningsteori, mentalisering och relationell psykoterapi.

Det är nog sant som de säger: Har du väl provat på problembaserat lärande är det omöjligt att gå tillbaka till det gamla vanliga studiesättet utan att känna dig fjättrad. Jag älskar min utbildning!

20120209-152355.jpg

20120209-152549.jpg