Svar på frågor, del 2

Var presidenten planerad?
Ja, det var han. Men det var inget superorganiserat på så vis att vi hade planerat för befruktning (höhö) lång tid i förväg eller försökt passa in det en viss månad, utan vi bestämde oss bara för att jo, barn vill vi ha, nu kör vi! Och sedan tog det några månader. Det låter kanske lite väl spontant men ni får tänka på att vi hade varit ett par i närmare tio år. Vi visste var vi hade varandra och att vi ville ha en gemensam framtid. Det kändes ärligt talat som att det var dags att komma vidare på något sätt.

Hur hanterar du/ni dom där stunderna av relativt aggressivt gränstestande (eller är det bara mitt barn som är så?)
HAHAHA. Nej, det är inte bara ditt barn! Du skulle se Presidenten när han får sina ryck. Eller hey, du skulle ha varit en fluga på väggen under hans första levnadsår. (Fast spädbarn är ju en helt annan grej.)

Vad gör man egentligen? Jag försöker tänka att det är viktigt att alla känslor får ta plats i livet. Som föräldrar vill vi inte se våra älskade små arga eller ledsna eftersom det skapar obehag i oss, men vi har ingen rätt att bestämma hur de ska eller bör känna. I vårt samhälle är det så tydligt att det bara är vissa känslor som är socialt accepterade, medan andra helst ska uttryckas bakom lyckta dörrar eller, allra helst, inte finnas till alls. Men vad säger det våra barn egentligen? Är det hälsosamt?

Jag tror också att det är väldigt viktigt att sluta se på de misstag som vi föräldrar tycker att vi begår (genom att till exempel höja rösten eller bli infantila och ”trotsa” tillbaka) som just misstag och istället se det som en nödvändig del av relationen till de personer som står oss allra närmast: våra barn. Det finns en anledning till att barnen är de personer som väcker de allra starkaste känslorna i oss och att vi agerar och reagerar utifrån dem. Varifrån ska barnen annars lära sig hur känslor regleras och att andra människor känner, tycker och tänker annorlunda?

Och hur uppmuntrar ni ett bra agerande utan att säga duktig hela tiden?
Detta är något som jag verkligen får kämpa med varje dag. Jättesvårt att inte falla i fin-och-duktig-fällan när jag faktiskt tycker att hela han är fin och duktig. Här tänker jag att det är viktigt att inte att ställa så himla stora krav på sig själv. Du är förälder och en förälder ska inte vara perfekt och säga rätt saker hela tiden! Enligt mig är det också stor skillnad mellan att säga att Presidenten är finast i världen bara genom att finnas till och att ösa beröm över en fiiiin tröja. Jag ser inget fel i att tala om för mitt barn att han är fin precis som han är. Då syftar jag inte på utseende eller andra yttre attribut utan på honom, hans person, mitt älskade barn. Och han är jäkligt fin. Vad gäller ordet duktig försöker jag byta ut det mot exempelvis tack. Istället för att säga ”vad duktig du är!” när han plockar ihop sina leksaker eller torkar sina händer tackar jag för att han samarbetar. ”Tack, vad glad jag blir!” eller liknande.

Hur länge har du kvar på utbildningen?
Exklusive den här terminen har jag två år (fyra terminer) kvar.

Vill ni ha fler barn?
Ja, gärna. Skulle vilja börja försöka snart, men har märkt att min cykel inte är så regelbunden som den var innan graviditeten.

Vilket är ditt bästa föräldratips?
Bra och samtidigt enormt svår fråga.

Se ditt barn som en liten människa och individ som alltid har rätt till kroppslig och psykisk integritet. Hen behöver inte vilja kramas jämt och hen får vara arg utan att tala om varför. Lägg grunden för att nej betyder nej för alla, även er föräldrar (gällande integritet).

Var inte rädd för känslor, varken dina egna eller barnets. Alla känslor är bra så länge de backas upp med folkvett och respekt.

Inse att du inte är perfekt och att du kommer att begå misstag. Se till att lära dig av dem och komma vidare.

Inse att ditt föräldraskap till stor del påverkas av dina egna tidiga relationer. Kanske kan du hitta svar på dina beteenden och reaktioner om du söker dig tillbaka till barndomen. Hur behandlade dina föräldrar dig? Hur ser er anknytning ut? Du kommer långt med att förstå dig själv.

Vilket är ditt bästa feministtips?
Ytterligare en bra och svår fråga. Framför allt tror jag att vardagsfeminism handlar om att vara medveten om att jämställdhet inte kommer av sig självt utan sker genom aktiva val. Om du verkligen vill leva jämställt måste du vara villig att ge upp gamla invanda mönster och det är inte helt bekvämt alla gånger.

Annonser

12 svar till “Svar på frågor, del 2

  1. Åh tack för att du svarade på allt. Och vilka bra svar sen! Det låter som om vi tänker/tycker ungefär lika när det gäller barn och uppväxt och allt det där. Jag har bara så himla svårt att hantera mig själv när mitt barn blir arg och vresig. Då går jag där och känner mig misslyckad eftersom jag inte ser några andras barn reagera så.
    Men det där med att barnet är fint och tack istället för duktig kör vi stenhårt på här hemma. Och att alla gränser gäller både barn och vuxna.

    Feminism i vardagen som hemmafru är inte JÄTTELÄTT att leva upp till I tell you. Var och varannan vecka bryter jag ihop, det var inte såhär livet med barn skulle bli. Samtidigt är vi ju totalt jämställda. Ja minus att jag upprätthåller den kvinnliga könsrollen. Den lilla detaljen.

    • Vad kul att du blev nöjd med svaren! Himla kluriga frågor du ställde. 🙂

      Föräldraskapet är utan tvekan mitt livs största utmaning. Inget kan mäta sig med den prövning det innebär att ha barn. Who knew?

      Kan tänka mig att det blir en riktig utmaning att leva jämställt när själva ”grunden” är snedfördelad. Men visst hjälper det att vara medveten! Om båda är överens om att jämställdhet är viktigt blir det ju så mycket lättare då man kan påminna varandra när fällorna uppstår.

  2. Vilka kloka svar, jag blir varm inombords när jag läser om dina tankar. Just det där med att barnet kan väcka så vansinnigt starka känslor av både behaglig och obehaglig karaktär är så sant. Det känns som att min knodds första levnadsår har lärt mig mer om mig själv än flera års intensiv terapi, mycket har plötsligt börjat bli begripligt. Tack för att du delade med dig.

    • Åh, tack! Jag håller verkligen med – jag lär mig enormt mycket om mig själv av relationen till mitt barn. Helt fantastiskt egentligen, hur vi människor funkar. Vad vi bär med oss under ytan.

  3. Men amen och hellelujah! Så himla klok du är! Verkligen tankvärda svar.

  4. Väldigt bra svar på bra frågor! Extra mycket tänker jag på hur jag blivit uppfostrad/behandlad under min uppväxt, som du skriver, och försöker ta med det bra och skippa det mindre bra. Samma sak med Darlingen, han gör likadant och vi pratar mycket sinsemellan och försöker vara eniga och synkade.

    Sv: Det känns onekligen spännande att börja om på nytt, men hela mvc-grejen kändes så mycket mer spännande med Massen. Säkert kommer det kännas lika kul att mäta magen och lyssna på hjärtljud längre fram, men nu var det liksom mest bara som ett rutinbesök som skulle göras 🙂

    • Tack! 🙂

      Det är alltid en stor fördel att ha samma värderingar som sin partner och att vara överens om vad man vill föra vidare till barnen. På ett ungefär i alla fall.

      Jag blir helt pirrig bara av att läsa om det, men jag förstår också att det aldrig kan bli riktigt lika spännande som första gången. Då var ju allt nytt och man visste inte alls vad som skulle komma.

  5. Rolig läsning 🙂
    Och vi hade varit ett par i två år men bestämde oss för barn på exakt samma sätt som ni 😉

  6. Håller med alla ovanstående; himla bra svar! Jag har ungefär lika tankar kring hur jag vill uppfostra V. Det är först nu, när han börjar bli kring halvåret som jag kommit ”ikapp” mig själv och börjat fundera ordentligt till hur vi vill uppfostra honom. Fram tills nu har allt varit så nytt och känsloladdat (trassla med amning, lära känna vårt barn, hitta nya rutiner…ja du vet).

    • Tack, vad kul!

      Jag känner så starkt att mitt barn, den individ han är, har lärt mig otroligt mycket både om mig själv och det föräldraskap jag idag tror på. Han visade vägen och vi hade inget annat val än att följa. Jag är så glad att han ledde oss rätt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s