Om att tycka

Det uppstod visst någon slags debatt i detta inlägg och sedan skrev Lisa ett klokt inlägg som jag tycker sätter huvudet på spiken.

Vad jag tycker i frågan om skrikmetoder är nog de flesta på det klara med vid det här laget, så jag ska inte upprepa mig alltför mycket. Har inte riktigt tid att göra det just nu. Jag måste bara få tillägga till diskussionen att jag tycker att det är så farligt med den här ”sköt dig själv och skit i andra”-attityden när det gäller barns (eller vuxnas, för den delen) välmående. Att det är så fult att ”lägga sig i” andras föräldraskap, som om barnets rätt är sekundär i frågan. Jag håller inte alls med utan tycker att vi alla, som samhälle, har ett gemensamt ansvar för att värna om de små och värnlösa och att det är en skyldighet som är så mycket viktigare än att föräldrar kan tänkas ta åt sig av kritiken som riktas mot dem. Jag tycker snarare att det är bra om de tar åt sig och förhoppningsvis väljer andra, mer humana sätt nästa gång.

Det finns ingen forskning som talar för att skrikmetoder är något annat än (sorgligt nog tillåtet) barnplågeri. Det finns inga undantag utan alla barn, varenda unge på jorden, har ett grundläggande behov av närhet som behöver tillgodoses. Jag vet vad jag pratar om och vill ägna en stor del av mitt yrkesverksamma liv till att hjälpa föräldrar att se till sina barns bästa, men man behöver egentligen inte vara expert för att veta att det är fel att köra skrikmetoder. Känn efter. Det gör ju ont i hela kroppen att höra spädbarn gråta och det gör ont av en viktig anledning.

För övrigt så handlar det inte enbart om vilka konsekvenser det kan få att tvinga ett barn att gråta i ensamhet, utan lika mycket om grundläggande värderingar och min inställning till hur medmänniskor ska bemötas. Det är respektlöst och ovärdigt. Och omänskligt.

Att låta sitt älskade lilla barn ligga med dödsångest tills hen helt enkelt ger upp är inget jag någonsin kommer att uppmuntra eller acceptera och jag kommer aldrig att vara tyst när det gäller det här ämnet. Jag tänker inte ens be om ursäkt för att jag lägger mig i.

Annonser

14 svar till “Om att tycka

  1. Du har helt rätt faktiskt i det där med att värna om barnens säkerhet. Det tycker jag ligger på allas ansvar. Jag har inte riktigt tänkt på det på det sättet tidigare. Jag har nog heller aldrig tänkt på skrikmetoder som misshandel, även om jag själv har känt det lite som tortyr. Men det är enbart på känsla, helt utan att ha läst någonting om det. Jag antar att vissa föräldrar som är väldigt engagerade är också väldigt pålästa. Jag har dock lagt mig i en diskussion om det här så föräldern i fråga inte var påläst alls och där barnets trygghet verkligen riskerades. Men jag undrar bara, utan att på något sätt kritisera det du säger, men varför tillåts metoderna, till och med rekommenderas ibland? När vi var nyblivna föräldrar och desperata efter mer sömn tyckte jag att delar av skrikmetoder och ”barnet måste lära sig somna själv tänket” fanns ÖVERALLT! Det är ju helt livsfarligt om det nu är förknippat med sån fara.

    • Pålästa på vad är väl frågan. Jag kan lova dig att det inte finns någon vettig forskning som talar emot att det är fel att låta barn skrika i ensamhet. Däremot kanske det finns påståenden om att det är effektivt, vilket det ju är om man vill att barnet ska bli tyst och gå in i sig själv. Såvitt jag vet finns det inga studier gjorda på CIO-metoder eftersom det vore rent oetiskt att utföra experiment på barn när hypotesen är att de tär skadligt.

      Angående BVC så vete katten. Om jag ska gissa så beror det på att det (såvitt jag vet) inte finns någon som helst kontroll över hur enskilda BVC ska arbeta och det finns inga generella riktlinjer som alla BVC behöver följa, vilket i praktiken innebär att personalen agerar mycket enligt eget tycke och smak istället för att ha tillräcklig kunskap om barns psykologiska utveckling i ryggen. Det finns en stor kunskapslucka mellan det medicinska och det psykologiska. Plus att psykisk ohälsa i allmänhet ses som mindre allvarlig och mindre viktig i samhället. Eller ja, det är min personliga upplevelse i alla fall.

  2. Förresten. Läste din kommentar hos Fifi om socker, och du satte ord på mina tankar. Jag har alltid tänkt att jag inte vill förneka E någon mat, och lägga skamkänslor på något. Det är något som följt mig hela livet och det är verkligen fruktansvärd känsla. Förrutom godis och läsk med hemska innehållsförteckningar osv så vill jag ju att hon ska få smaka, uppleva och njuta av det mesta.
    Men det har varit en liten oformulerad tanke fram tills jag läste dina ord, då jag insåg att det var precis så jag tänker.

    • Vad bra att du hittade tankarna. 🙂 Innan vi fick barn trodde vi att vi skulle vara rabiata sockermotståndare, men icke. I verkligheten kändes det dels oerhört svårt att stå emot att ge och dels onaturligt att inte dela med sig.

  3. Bra skrivet! Jag försöker att inte fördöma andras föräldraskap, men vissa saker kan jag bara inte tycka är ok. Som skrikmetoder. Jag blir gråtfärdig av den syn på barn som de där metoderna förmedlar; för skulle någon lämna en storgråtandes make/vän/syster på det sättet? Troligen inte, men med barn går det tydligen bra.

    Och du, tack för din kommentar om socker! Den fick mig att vakna upp lite och inse att jag inte behöver vara så rädd för att skapa ett sockermonster, däremot behöver jag se över mina egna vanor!

    • Tack! Jag tycker att det är ett problem som är mycket större än bara på individ- eller familjenivå. Samhället i stort behöver ta sitt ansvar för att stötta föräldrar i rätt riktning.

      Kul att jag kunde väcka några tankar. Jag menade inte att du tänkte fel utan ville bara ge dig min syn på det hela. Innan A kom var jag övertygad om att vi aaaldrig skulle ge honom socker, men det var inte så lätt. Jag skulle verkligen behöva se över mina egna vanor… Hmpf. 😉

  4. Fick tips om att du har länkat till mig och eftersom att jag inte hittar någon mailadress till dig på din blogg så får jag via en kommentar be dig att ta bort din länkning. Mitt inlägg i min blogg var inte tänkt eller ens formulerat som ett debattinlägg och jag vill inte att det ska hänvisas till det heller. Jag är ingen talesman för någon metod och har ingen lust att bli det heller. Hoppas att du kan respektera min önskan.

  5. Läste att någon skrivit kommentar på annan blogg om att det bara är känslomässigt och innte allas fakta bakom att skrikmetoder skadar. Vilket är fel. Det finns studier som visar på att spädbarn har svårt att hantera stress (skrik) dvs att bryta ner stresshormoner bla på egen hand. De behöver hjälp med det mha kroppskontakt (tröst) som frigör andra hormoner hos dem som hjälper dem att bryta ned de skadliga. För höga halter stresshormoner bryter ned neuron. En inte så eftersträvansvärd effekt vid sidan av att man lär dem att det inte är någon idé att gråta.

    Och hur ska ett barn som inte utvecklar någon egentligt konsekvenstänkande förrän uppåt 18 månader kunna förstå varför man inte blir lyssnad på just nätterna?

    Dock att man såklart kan ha ett så kallat ”fuzzy barn” men som sagt att bära eller trösta ett barn som skriker är milsvitt ifrån att låte dem skrika ensamma i ett mörkt rum.

    • Precis! Jag försökte förklara det men jag tror inte att det togs emot. Om fler visste vad som händer med barn som tvingas gråta i ensamhet skulle de förhoppningsvis inte försvara det.

      Jag hade själv en missnöjd unge hela det första året och jag vaknar fortfarande många gånger per natt, men man måste ju anpassa sig efter den individ man får och inte tänka på hur ”alla andra” är.

  6. Jag hittade precis din blogg och läser igenom lite inlägg så mycket jag hinner… Sjukt bra blogg har du, tycker jag!
    Det du skriver i det här inlägget är PRECIS som jag tycker också, det värsta är väl att jag inte vågar säga allt till mina vänner som använder de här metoderna… Det är ju som du säger folk som tar åt sig och så vidare. Istället försöker jag berätta att JAG tar avstånd från såna metoder, men det är lite svårt just nu att försvara då vi inom en månad ska påbörja att sluta nattamma och jag inte har nån direkt plan för hur det ska gå till… Jag misstänker nämligen att hon kommer skrika som en galning fast att vi vaggar/kramar/är nära på annat sätt… Har du några tips till mig ang det? Ska skriva ett inlägg och baklaga mig om det snart tänkte jag… 🙂

    • Tack, vad kul! Himla kul att höra sådant. 🙂

      Det är inte lätt att säga till. Usch, jag önskar att folk bara kunde fatta av sig själva. Däremot tror jag faktiskt inte att jag skulle kunna ha vänner som gjorde så, eftersom det går helt emot allt jag tror på gällande människovärde och respekt. Men jag fattar att det inte är så enkelt.

      Oj, vad svårt. Så länge ni finns nära och tröstar henne hela tiden ska det inte vara någon fara, men jag har tyvärr inga bra tips. Vänner till mig har provat att låta pappan ta avvänjningsnätterna (tre dagar ungefär) och sovit på soffan för att det inte ska lukta mjölk. Själv vet jag inte hur jag skulle göra. Barn är ju så olika också så jag tänker att ni måste se hur hon reagerar på förändringen och byta sätt om det inte funkar för just henne. Hoppas att det går bra! Vi har äntligen, efter snart 21 månader, börjat ana förbättring på sömnfronten. Vågar inte hoppas men gör det ändå, typ. 🙂

      Du, det här kommer att låta konstigt men jag tror att jag känner igen dig. Du verkar bo i min stad och till och med i mitt bostadsområde. Sjukt i så fall! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s