Månadsarkiv: september 2012

Om att skilja på teori och individ

Jag hänger en hel del i ett forum för nära föräldrar. Det finns mycket kunskap och tankar att hämta där och jag gillar oftast stämningen, men jag måste säga att jag inte förstår mig på hur vissa människor tänker.

Ta förskolemotståndarna, till exempel. För det första har de oftast varken erfarenhet av förskola eller utbildning i psykologi, men ändå ska de uttala sig kategoriskt emot den fruktansvärda institution som förskolan enligt dem är. Att barn är individer som reagerar olika på situationer går absolut inte in. ”Jag tror att förskolan är rent av skadlig för barn under tre år, så det så.” Okej. Tycka och tro får vi ju alla, tack och lov, så det säger jag ingenting om. Men det blir väldigt platt för mig när folk bara tycker en massa utan att ha något att backa upp åsikterna med. Nu säger jag givetvis inte att man måste ha gått en psykologutbildning för att ens åsikter ska räknas, men min erfarenhet säger att vi som har studerat psykologi på högre nivå vet att teorier inte räcker för att uttala sig om huruvida ett barn far illa av en situation eller inte. Jag umgås till 90% med andra psykologstudenter eller psykologer, men ingen i min närhet har så snäv och dömande syn på förskolan som vissa i detta forum har. Samma sak med föräldrar som har erfarenhet av förskola – många av oss vet hur bra det kan bli om det går till på rätt sätt.

Det jag stör mig på är att folk tar sig rätten att uttala sig om huruvida en tvååring kan ha det bra på förskolan när jag vet (i den mån man kan veta sådant om en annan människa) att mitt barn trivs jättebra och får ut något av att vara där. Nej, det är ingen fabrik jag lämnar honom till och ja, det allra mesta sker utifrån hans behov och på hans villkor. Hans pedagoger är bland de finaste människor jag har träffat. Vi har inga problem med att inte vara de enda betydelsefulla vuxna personerna i hans liv eftersom hans pedagoger inte utgör ett hot för oss. De är en tillgång i vårt liv. Jag känner mig trygg, hans pappa känner sig trygg och framför allt känner sig min lilla stjärna trygg där. Detta är vår upplevelse och vår erfarenhet – vi har ingen annan och ingen annan har just vår.  Det är fult att försöka ta den positiva, varma, vackra känslan ifrån oss. Och det blir särskilt störande när det kommer från personer som aldrig har haft sina barn på förskola överhuvudtaget. Personer som aldrig har träffat mitt barn. Jag känner inte alls att dessa hobbypsykologer har barnens bästa i åtanke utan att deras kritik i huvudsak handlar om att trycka ner andra föräldrar. Varför vet jag inte, men inte hjälper det då barnen.

En bra förskola, med små barngrupper och engagerade pedagoger med en vettig barnsyn kan utgöra ett fantastiskt komplement till hemmet. Visst är förskolan som sådan i de allra flesta fall inte nödvändig, men jag är helt övertygad om att barn har utbyte av varandra mycket tidigare än man länge har trott. Det har jag sett med egna ögon både på öppna förskolan och nu på förskolan. Och jag står fast vid att det inte går att prata om en ålder som är rätt eller fel. Barn är olika. Självklart är det inte ”tänkt” att vi ska vara ifrån vår flock men världen ser ju helt annorlunda ut nu. Att barn blir ledsna vid separation är inte heller något konstigt, men det är inte skadligt så länge barnet har hittat en trygg person att söka tröst hos när vi lämnar, vilket vår son har gjort.

I förrgår kväll låg Presidenten och jag i sängen och ammade, sjöng och pratade om dagen som gått. Så som vi alltid gör. Jag frågar honom om han visste vad han skulle göra imorgon och då svarar han med ett leende: ”Förskolan!”
”Ska det bli roligt att gå till förskolan?”, frågar jag. ”Och vad ska du göra där?”
”Ja, roligt. A ska leka med E. Hon är snäll. Min kompis.”

Det värmde mitt hjärta. Men jag borde kanske ha stoppat honom direkt och informerat honom om att barn under tre år inte kan uppskatta andra barns sällskap.

Annonser

Regnmolnet ovanför ditt huvud

Hoppsan. Det går inte så bra med den här bloggen. Jag har varken haft tid eller inspiration till att skriva något. Tillvaron handlar mest om studier, klientarbete, barn, städning, matlagning och lite Criminal Minds i sängen innan jag somnar. Den här terminen kommer kanske att ta livet av mig men man kan ju alltid hoppas att jag hinner lära mig något på vägen.

Allvarligt talat är jag så himla trött på att ligga steget bakom jämt. Alla andra verkar ju orka med så varför gör inte jag det? Ja, jag vet, människor är olika och yada yada, men just nu känns det orättvist. Häromdagen kände jag verkligen NEJFÖRFAN och ville bara gömma mig under täcket fram till jullovet. Jag började ifrågasätta varför i helvete jag utsätter mig själv för det här och frågade spegelbilden om det inte vore skönt att hoppa av. Dagen efter lättade stressen och ångesten en aning och ligger fortfarande på en stabil nivå. Så, bloggen är ingen prioritet, all right?

Men på tal om folk som orkar. Peppiga människor. Ni vet sådana där positiva, livet-är-underbart-och-efter-regn-kommer-solsken-människor. De finns även i bloggform i varje internethörn och invaderar världen med sina shabby shit-hem, väggord, Odd Molly-linnen för 3000 spänn och lättsövda barn. Jag har ett meddelande till dem: Ert jävla carpe diem-nonsens får mig att tro på tortyr och dödsstraff.