Regnmolnet ovanför ditt huvud

Hoppsan. Det går inte så bra med den här bloggen. Jag har varken haft tid eller inspiration till att skriva något. Tillvaron handlar mest om studier, klientarbete, barn, städning, matlagning och lite Criminal Minds i sängen innan jag somnar. Den här terminen kommer kanske att ta livet av mig men man kan ju alltid hoppas att jag hinner lära mig något på vägen.

Allvarligt talat är jag så himla trött på att ligga steget bakom jämt. Alla andra verkar ju orka med så varför gör inte jag det? Ja, jag vet, människor är olika och yada yada, men just nu känns det orättvist. Häromdagen kände jag verkligen NEJFÖRFAN och ville bara gömma mig under täcket fram till jullovet. Jag började ifrågasätta varför i helvete jag utsätter mig själv för det här och frågade spegelbilden om det inte vore skönt att hoppa av. Dagen efter lättade stressen och ångesten en aning och ligger fortfarande på en stabil nivå. Så, bloggen är ingen prioritet, all right?

Men på tal om folk som orkar. Peppiga människor. Ni vet sådana där positiva, livet-är-underbart-och-efter-regn-kommer-solsken-människor. De finns även i bloggform i varje internethörn och invaderar världen med sina shabby shit-hem, väggord, Odd Molly-linnen för 3000 spänn och lättsövda barn. Jag har ett meddelande till dem: Ert jävla carpe diem-nonsens får mig att tro på tortyr och dödsstraff.

Annonser

15 svar till “Regnmolnet ovanför ditt huvud

  1. Hahaha, du är inte ensam. Två barn har skjutsat mig rakt in i ett ärverkligenalltidjätteeftermedalltochingenfattarsärskiltintejaghål. Det är skitsvårt att plugga (svåra) utbildningar och ha barn. Det finns ju liksom ingen ursäkt att inte vara både superbra på både skola och barnomsorg samtidigt då eftersom FLEXMÖJLIGHETERNA är oändliga.

    Bloggvärlden är döden. Läs inte de bloggarna. Jag kollar insta enbart i princip och det är ett smalt urval som gäller där (det vill säga enbart sådant som inte gör mig stressad).

    Mvh och kram,

    På-gränsen-till-utbränd-J.

    • Kära du, du vet ju vad jag har sagt: hälsan kommer först. Du måste sätta gränser så att det inte går för långt och det blir extremt svårt att ta sig tillbaka.

      Men jag vet verkligen vad du menar angående de fantastiska flexmöjligheterna. Frihetens boja kallar jag det. 😉

      Hehe, nej, jag undviker dem oftast just för att jag både stör mig och egentligen är helt ointresserad av det rosafluffiga. Orkar inte med den där glansiga ytan utan djup.

  2. Förstår verkligen att det är stressigt att plugga med barn, jag hade aldrig klarat det tror jag.

  3. Haha, ja men ja! Sålla bort allt sånt där ur ditt liv, det gör bara att man blir illamående och känner sig som världens sämsta. Ibland är allt bara överjävligt. Men försök hitta de där små sakerna som du ändå känner att du lyckas med just nu och var stolt över dem 🙂

    • Hehe. Som jag skrev till J så är det inget jag vanligtvis läser. Boooring. 😉 Jag har blivit rätt bra på att se saker för vad de är istället för att göra dem till värsta stora grejerna, om du förstår vad jag menar. Vissa dagar är mindre bra – och det är okej. Det måste få vara okej eftersom man annars jagar en perfektion som inte finns.

  4. Jenny / Ekomamma i stan

    Förstår dig fullt ut, sitter just och funderar vad jag kan stryka för att jag går runt och känner mig stressad hela tiden gagnar ingen, allra minst lilla i magen. För mig är dock bloggen något som även ger energi, så jag bloggar ändå (men tidsinställer de flesta inläggen). Hoppas att ni får styr på vardagen snart.

  5. Men kära du, trots att jag nyss hittat hit (verkligen alldeles nyss) så måste jag bara få kommentera. Jag är 23 år, barnlös och pluggar. Och så jobbar jag extra inom skolan och i en butik. Och så har jag ett distansförhållande med kärleken 60 mil bort. Justja, jag har en katt också.

    Och jag ligger alltid ett steg bakom. Vad jag än gör, när jag än gör det så känns det aldrig som att jag gör det i precis perfekt tid eller ens i god tid. När jag kommer till jobbet har jag studierna i skallen och knappar fel i kassan, när jag kommer till universitetet och ska skriva om gamla gubbars teorier så har jag artikelnummer från butiken i skallen (eller 70 olika barns namn). Var jag än är i stunden, så är just det jag gör oväsentligt. För jag har antingen inte hunnit dit mentalt, eller så har jag redan stressat vidare till nästa ställe.

    Så du är inte ensam. Du är verkligen inte ensam, och det finns även folk som ”borde” ha det mycket enklare än dig att kunna göra allt det här – som ändå känner så.
    Ja, jag ville väl bara skriva det. Ge en liten cyberkram så här en söndagskväll, jag hoppas att du tar emot den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s