Kategoriarkiv: Feminism och genus

Svar på frågor, del 3

I februari (pinsamt, jag vet!) bad jag er ställa frågor till mig så att jag slapp fundera ut något att skriva om själv. Det gick ju så där med den saken kan vi väl komma överens om, men jag har inte glömt bort frågorna.

Hade varit roligt att läsa mer om hur du tänkt kring ditt yrkesval – när kom du på vad du ville bli, behövde du läsa upp dina betyg och vad är ditt drömjobb (som psykolog)?
Jag sökte till psykologprogrammet i en annan stad redan år 2005, men trivdes då inte alls och hoppade av efter ett halvår. Varför jag sökte minns jag inte exakt, utan det var nog mest för att psykologi var ett så otroligt intressant ämne. Yrket i sig hade jag ingen koll på och jag hade inget mål med studierna. När jag sökte andra gången var allt annorlunda. Dels var jag äldre, vilket jag tror var en fördel för mig av flera skäl, och dels hade jag pluggat en massa olika ämnen utan att någonsin känna att jag passade in. Valet att söka igen var faktiskt ett spontant ryck som bara kom över mig. En uppenbarelse skulle man kanske kunna kalla det. Några få dagar innan sista ansökningsdagen slog det mig att psykologprogrammet var det jag skulle syssla med och att jag skulle söka in till ett universitet i en helt annan stad än den vi bodde i. N var vid det här laget snart färdig med sin utbildning och det öppnade upp för möjligheten att åka vidare. Jag skämdes litegrann när jag presenterade mina planer då jag hade hoppat av så många olika program och kurser under de senaste åren att jag inte hade klandrat honom om han bara tvärvägrade, men han sa bara ”okej, då gör vi det”. Det är min livskamrat, fattar ni?

Jag behövde inte läsa upp mina betyg utan hade pluggat jäkligt hårt under gymnasiet och fixat typ 19,8 i medel. Tur det, för högskoleprovet hade jag aldrig klarat av och jag är inte tillräckligt ihärdig för att läsa upp betyg.

Under min studietid har jag hunnit ändra mig några gånger, men idag är jag ganska säker på att jag vill arbeta som psykolog inom mödra- och barnhälsovården. Det innebär i regel förebyggande hälsovård och behandlande insatser i tidigt skede. Jag vill arbeta med blivande föräldrar och familjer i syfte att hjälpa dem att hitta rätt i föräldraskapet.

Skulle också vara intressant att läsa mer om vad detr som varit jobbigt med att få barn? Hur har ni tacklat det? Hur kan man tänka och förbereda sig innan man själv blir förälder?
Helt ärligt så har väldigt mycket varit väldigt jobbigt. Det uppenbara förstås: sömnbristen. Alla barn är ju olika men vårt barn vaknade och ville ammas upp till tre gånger i timmen ända tills han var cirka 20 månader. Han sov sina första tre timmar i sträck när han var 1,5 år och då hände det några enstaka gånger. Jag tror att jag till slut förträngde att jag inte orkade eftersom jag inte hade något val.

Men framför allt tyckte jag nog att den totala förlusten av kontroll över min tid och min energi var svårast att hantera. Att alltid vara på standby för en annan människas behov och därför, i förlängningen, oftast behöva trycka undan mina egna behov. Jag hävdar fortfarande att Presidenten var ett över genomsnittet krävande spädbarn, vilket givetvis krävde mer av oss som föräldrar. Det var knäckande att aldrig kunna slappna av, att aldrig få ha min kropp ifred, att behöva bära och vagga hela tiden, att aldrig få möjlighet att stanna upp och ta in det fantastiska som faktiskt hade hänt. Och då hade jag dåligt samvete för att jag inte kunde njuta och bara vara glad, som alla andra.

Ovanpå allt detta drabbades jag av en förlossningsdepression i kombination med ångestproblematik som gjorde att hela det första året kändes som ett enda långt mörker. Jag upplevde ingen ögonblicklig kärleksexplosion när han föddes utan kärleken växte fram med tiden. Jag tror att jag inte vågade älska honom eftersom jag inte vågade tro att allt skulle gå bra. Jag var helt upptagen av tankar på sjukdomar, olyckor och döden att jag inte kunde leva. 
Det var fruktansvärt tungt och något som jag kommer att bära med mig som ett stort ärr resten av mitt liv, även om jag idag mår mycket bättre.

Nu låter jag säkert supernegativ men så menar jag det inte alls. Allt det underbara med att få barn har övervägt det jobbiga många tusentals gånger om. För mig gällde det att få landa. Och min unge är utan tvekan det bästa som har hänt mig! Ibland börjar jag gråta bara av att titta på honom för att jag inte kan fatta att jag har skapat den här människan. Att han är min. Till låns – inte en ägodel.

Tyvärr är det nog svårt, om inte omöjligt, att föreställa sig hur det är att ha barn. För mig blev det i alla fall en chock trots att jag var påläst och absolut hade realistiska förväntningar. För du vet ju aldrig vilket barn du får och hur just denna lilla människa är. Det som räddade mig var att jag hade en pappa till barnet som jag kunde dela hela resan med. Han var inte bara pappa på pappret utan vi delade föräldraskapet på riktigt. Utan honom hade jag nog varit ett vrak idag. Det är också svaret på hur vi har tacklat det: genom att dela på ansvaret.

Förutom att ha en partner i ordets rätta mening tror jag att det ger mycket att känna sig själv och sina egna gränser. Hur är jag? Vad ger mig energi och vad tar min energi? Hur reagerar jag på stress? Även om det inte går att förbereda sig på hur det kommer att kännas fullt ut så är det en fördel att försöka besvara sådana frågor. Att söka sig inåt. Och även att reflektera över sin egen barndom. Vad var bra respektive dåligt? Vilka mönster bär jag med mig som jag vill bryta? Sådana saker.

Vad är svårt/lätt ur feministiskt perspektiv när det gäller föräldraskap? Finns det något som varit en kamp/som ni fått jobba för att gå att funka er vuxna emellan?
Jag tycker nog att det mesta har varit relativt lätt, eftersom vi båda för länge sedan hade beslutat oss för att vi vill leva jämställt. Att dela på föräldraledigheten och föräldratjänstgöringen var en självklarhet och något vi vägrade tumma på, vilket i sig skapade förutsättningar för ett feministiskt föräldraskap. Det utgjorde grunden.

Det som försvårar det hela är det faktum att trötthet och tidsbrist leder till att vi inte orkar göra saker på ett sätt som tar längre tid eller mer energi. På det viset upprätthålls tyvärr stereotypa könsroller, så som att N var den som barnsäkrade lägenheten och jag läste på inför diverse beslut (den förhatliga projektledarrollen).

Kära Jenny, svarade jag på dina frågor?

Annonser

Att klä ett barn eller ett kön

Jag har funderat på en sak.

Vi får ofta positiva kommentarer om Presidentens kläder. Faktiskt. Trots att de flesta på till exempel öppis (jo, jag säger öppis – deal with it) klär sina egna barn könsstereotypt har jag sällan hört någon säga till oss att vi minsann inte kan klä honom som en flicka eller liknande, utan folk säger snarare att de inte hade tänkt på att de skulle kunna köpa kläder på ”fel” avdelning och att det ju är rätt konstigt egentligen. Och ändå brukar det låta att man som rabiat genusförälder (antar att vi hör dit) kommer att skapa förutsättningar för att barnen blir mobbade. De här föräldrarna kanske pratar om oss och vårt stackars könlösa barn bakom våra ryggar, det vet vi ju inte, men jag upplever att många verkar tycka att vi är modiga eller speciella.

Någonstans på vägen har det ju gått snett när det kan anses modigt att välja andra färger än blått, svart, grått och grönt. När ett prickigt mönster är feminint och opassande på små barn som råkas ha snopp. När en pappa säger att hans 1,5-årige son verkligen älskar traktorer och vid frågan om barnet har någon docka svarar ”nä…”, som om det är första gången han tänker på att det kanske har påverkat barnets val av favoritleksak. Jag ser en sådan enorm rädsla för att välja fel kläder eller grejer till framför allt pojkar och jag fattar verkligen inte hur vuxna människor, som är välfungerande och vettiga i övrigt, kan låta sig piskas av en så löjlig och ologisk regel. De tillåter det att fortgå och reflekterar inte ens över vad dessa påtvingade könsuniformer i grund och botten står för – att det fult och fel att vara ”flickig”. För rosa kontra blått vore väl inget stort problem i sig om det bara handlade om färger enligt kön, men det gör det ju inte. Uppdelningen kommer med en unken syn på att pojkar och senare män ska hålla sig på rätt sida om könslinjen eftersom de annars riskeras att blandas ihop med Den Andra Sidan. Att sudda ut gränserna skulle kunna leda till en förlust av den makt och överordnad det innebär att vara det första könet.

20120515-215543.jpg

20120515-215717.jpg

20120515-215908.jpg

Snuskig amning

Du som hittade hit genom att använda dig av sökordet ”pervers amning”, fann du det du letade efter? Kan du förklara din sökning? Har du fortsatt att läsa?

Jag ammar fortfarande (detta uttjatade ord) min snart 20 månader gamla son och har inga planer på att sluta. När vi slutar kommer det att vara för att sonen har ledsnat eller jag inte längre orkar, inte för att samhället tycker att mina bröst är sexuella objekt. Jag och endast jag bestämmer vad min kropp ska användas till och i det här fallet väljer jag att amma. Detta av en mängd olika skäl, men främst för att jag helt enkelt vill. Punkt där.

Jag diskuterar gärna amningsfrågan med er eftersom jag tycker att det är ett viktigt ämne som ofta bara leder till en polariserad debatt där de två sidorna känner sig kritiserade av varandra.

Vad tror ni? Ska vi Prata Om Det?

Att köna basal hygien

20120507-165023.jpg

Alla tiders

När vi ändå är inne på ämnet mödravård måste jag få skriva några korta ord om detta. Lustgasen ska tas bort eftersom den har en negativ påverkan på både människor och natur.

Jahapp.

Det brukar ju heta att barnafödande är det mest naturliga i världen och något som kvinnor har gjort i alla tider. Och det är just den punkten som förbluffar mig. Kvinnor har, helt riktigt, fött barn i alla tider och ändå har man inte lyckats komma på en smärtlindring som är mer effektiv än de alternativ som finns tillgängliga samtidigt som den inte påverkar våra barn negativt. Vi kan transplantera organ och rädda barn som föds i graviditetsvecka 24, men den här nöten är omöjlig att knäcka.

Kalla mig bitter och cynisk, men jag tycker att det faktum att en smärtlindring som majoriteten av alla födande kvinnor använder sig av tas bort innan ett fullgott alternativ finns att tillgå säger allt om samhällets syn på vård som är riktad till kvinnor. Det är en prioriteringsfråga och där står kvinnan oftast som förlorare.

Om man verkligen vill minska koldioxidutsläppen finns ett superenkelt och effektivt sätt att göra det på: uppmuntra människor att sluta äta kött eller åtminstone minska sin köttkonsumtion. Men en sådan förändring är tydligen alldeles för radikal och kränker människors rättigheter. Folk blir helt galna och sparkar bakut som om det gällde livet. Mycket mer humant att ta ifrån kvinnor den smärtlindring de använder sig av i genomsnitt två-tre gånger per livstid under en situation som i slutändan ger samhället en ny människa. Kvinnor har ju offrat sina kroppar och sin hälsa i alla tider så varför skulle de sluta med det nu?

Därför

Internationella kvinnodagen. Onödig, sägs det. Vi har det ju så bra. Och var är männens dag?

Låt oss gå igenom några fakta.

Könsstympning. Flickors sexualitet ses som ett hot som måste kontrolleras och därför har runt 130 miljoner flickor och kvinnor världen över blivit utsatta för könsstympning.

Många blir sexuellt utnyttjade och löper en högre risk att drabbas av HIV. 200 miljoner kvinnor saknar tillgång till preventivmedel.

Påtvingade äktenskap. Många flickor gifter sig med män som blivit utvalda av familjen och 36 procent av världens flickor ingår äktenskap innan de är myndiga.

Graviditet och mödravård. Tidiga äktenskap leder till att flickor också föder barn tidigt. Varje år föder 14 miljoner flickor mellan 15 och 19 års ålder barn. Ung ålder hos mamman utgör en risk för att hon eller barnet ska dö vid förlossningen. 35 procent av kvinnorna som blir gravida i utvecklingsländer får ingen hälsovård alls under graviditeten.

Varje dag dör 1000 kvinnor i samband med svåra förlossningar. En kvinna var nittionde sekund. I Kongo-Kinshasa är risken att dö i samband med graviditet eller förlossning en på 13. Jämför det med Sverige, där risken är en på 17 400, för att få perspektiv. Varje år dör dessutom 47 000 kvinnor på grund av osäkra aborter, vilket utgör 13 procent av mödradödligheten årligen. Mörkertalet för hur många osäkra aborter som genomförs antas vara mycket större.

I en kris eller krigssituation är kvinnors sexuella rättigheter det första som sätts ur spel. Sexuellt våld och våldtäkt är effektiva vapen, i synnerhet om kvinnan blir gravid.

Flickor får inte möjlighet att gå i skolan, vilket leder till att de fortsätter att vara utsatta och beroende. Och fastnar i fattigdomen. Dessa flickor vet inte att deras rättigheter har blivit kränkta. Ingen har någonsin talat om för dem att de har några rättigheter, eller frågat dem vad de vill göra av sina liv.

Kan du greppa att det här fortfarande är verklighet år 2012? Låter det orimligt, ofattbart, orättvist? Omänskligt?

Ja, visst gör det. Men det är sant. Det händer varje dag, varje minut, varje sekund, om och om igen.

Så, varför en internationell kvinnodag?

För att visa solidaritet för världens alla flickor och kvinnor som faller offer för orättvisan mellan könen. För att det finns en värld utanför den svenska bubblan där detta faktiskt sker.

Betyder detta att feminismen är överflödig i Sverige?

Absolut inte.

Folk har svåra problem med att vi feminister påpekar att samhället och deras livsval (som givetvis formas av samhället) inte är rättvisa eller okej. Det är betydligt mer bekvämt att sticka huvudet i sanden och fortsätta i samma gamla fotspår än att behöva förändra sitt liv och sin världsbild. Självklart behöver män fortfarande maka på sig för att kvinnor ska få en större del av kakan. Det finns ju inte hur mycket makt som helst att tillgå så några får ge och några får ta för att det ska bli jämställt. Men i förlängningen vinner män på det minst lika mycket då de i ett jämställt samhälle får mer tid med sina barn och annat bra som främjar hälsa och välmående. Det är ju inte så att stereotypa könsroller bara påverkar flickor och kvinnor negativt utan mansrollen är rätt otrevlig och hindrande den också, när den är påtvingad.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att stå fast vid att det behövs ett ord för att tydliggöra att målet inte är uppnått. Ett argument mot feminismen brukar vara att vi minsann har det bra i jämförelse med dels andra länder och dels kvinnor för 50-60 år sedan, men allvarligt talat tänker jag precis tvärtom. Att förneka feminismens betydelse är att vara historielös och spotta alla de kvinnor och män som kämpat för att vi ska ta oss till den punkt vi är idag i ansiktet.


Källor:
Läkare utan gränser.
Unicef.
RFSU.

Fler som har skrivit om internationella kvinnodagen:
Sagogrynet.
J.
Hippiemamman.

Same old, same old

20120222-183516.jpg

20120222-183605.jpg

Nämen visst, det är vi ”galna genusmänniskor” som begränsar barnen.