Kategoriarkiv: Föräldraskap och barn

Om att skilja på teori och individ

Jag hänger en hel del i ett forum för nära föräldrar. Det finns mycket kunskap och tankar att hämta där och jag gillar oftast stämningen, men jag måste säga att jag inte förstår mig på hur vissa människor tänker.

Ta förskolemotståndarna, till exempel. För det första har de oftast varken erfarenhet av förskola eller utbildning i psykologi, men ändå ska de uttala sig kategoriskt emot den fruktansvärda institution som förskolan enligt dem är. Att barn är individer som reagerar olika på situationer går absolut inte in. ”Jag tror att förskolan är rent av skadlig för barn under tre år, så det så.” Okej. Tycka och tro får vi ju alla, tack och lov, så det säger jag ingenting om. Men det blir väldigt platt för mig när folk bara tycker en massa utan att ha något att backa upp åsikterna med. Nu säger jag givetvis inte att man måste ha gått en psykologutbildning för att ens åsikter ska räknas, men min erfarenhet säger att vi som har studerat psykologi på högre nivå vet att teorier inte räcker för att uttala sig om huruvida ett barn far illa av en situation eller inte. Jag umgås till 90% med andra psykologstudenter eller psykologer, men ingen i min närhet har så snäv och dömande syn på förskolan som vissa i detta forum har. Samma sak med föräldrar som har erfarenhet av förskola – många av oss vet hur bra det kan bli om det går till på rätt sätt.

Det jag stör mig på är att folk tar sig rätten att uttala sig om huruvida en tvååring kan ha det bra på förskolan när jag vet (i den mån man kan veta sådant om en annan människa) att mitt barn trivs jättebra och får ut något av att vara där. Nej, det är ingen fabrik jag lämnar honom till och ja, det allra mesta sker utifrån hans behov och på hans villkor. Hans pedagoger är bland de finaste människor jag har träffat. Vi har inga problem med att inte vara de enda betydelsefulla vuxna personerna i hans liv eftersom hans pedagoger inte utgör ett hot för oss. De är en tillgång i vårt liv. Jag känner mig trygg, hans pappa känner sig trygg och framför allt känner sig min lilla stjärna trygg där. Detta är vår upplevelse och vår erfarenhet – vi har ingen annan och ingen annan har just vår.  Det är fult att försöka ta den positiva, varma, vackra känslan ifrån oss. Och det blir särskilt störande när det kommer från personer som aldrig har haft sina barn på förskola överhuvudtaget. Personer som aldrig har träffat mitt barn. Jag känner inte alls att dessa hobbypsykologer har barnens bästa i åtanke utan att deras kritik i huvudsak handlar om att trycka ner andra föräldrar. Varför vet jag inte, men inte hjälper det då barnen.

En bra förskola, med små barngrupper och engagerade pedagoger med en vettig barnsyn kan utgöra ett fantastiskt komplement till hemmet. Visst är förskolan som sådan i de allra flesta fall inte nödvändig, men jag är helt övertygad om att barn har utbyte av varandra mycket tidigare än man länge har trott. Det har jag sett med egna ögon både på öppna förskolan och nu på förskolan. Och jag står fast vid att det inte går att prata om en ålder som är rätt eller fel. Barn är olika. Självklart är det inte ”tänkt” att vi ska vara ifrån vår flock men världen ser ju helt annorlunda ut nu. Att barn blir ledsna vid separation är inte heller något konstigt, men det är inte skadligt så länge barnet har hittat en trygg person att söka tröst hos när vi lämnar, vilket vår son har gjort.

I förrgår kväll låg Presidenten och jag i sängen och ammade, sjöng och pratade om dagen som gått. Så som vi alltid gör. Jag frågar honom om han visste vad han skulle göra imorgon och då svarar han med ett leende: ”Förskolan!”
”Ska det bli roligt att gå till förskolan?”, frågar jag. ”Och vad ska du göra där?”
”Ja, roligt. A ska leka med E. Hon är snäll. Min kompis.”

Det värmde mitt hjärta. Men jag borde kanske ha stoppat honom direkt och informerat honom om att barn under tre år inte kan uppskatta andra barns sällskap.

Annonser

Svar på frågor, del 3

I februari (pinsamt, jag vet!) bad jag er ställa frågor till mig så att jag slapp fundera ut något att skriva om själv. Det gick ju så där med den saken kan vi väl komma överens om, men jag har inte glömt bort frågorna.

Hade varit roligt att läsa mer om hur du tänkt kring ditt yrkesval – när kom du på vad du ville bli, behövde du läsa upp dina betyg och vad är ditt drömjobb (som psykolog)?
Jag sökte till psykologprogrammet i en annan stad redan år 2005, men trivdes då inte alls och hoppade av efter ett halvår. Varför jag sökte minns jag inte exakt, utan det var nog mest för att psykologi var ett så otroligt intressant ämne. Yrket i sig hade jag ingen koll på och jag hade inget mål med studierna. När jag sökte andra gången var allt annorlunda. Dels var jag äldre, vilket jag tror var en fördel för mig av flera skäl, och dels hade jag pluggat en massa olika ämnen utan att någonsin känna att jag passade in. Valet att söka igen var faktiskt ett spontant ryck som bara kom över mig. En uppenbarelse skulle man kanske kunna kalla det. Några få dagar innan sista ansökningsdagen slog det mig att psykologprogrammet var det jag skulle syssla med och att jag skulle söka in till ett universitet i en helt annan stad än den vi bodde i. N var vid det här laget snart färdig med sin utbildning och det öppnade upp för möjligheten att åka vidare. Jag skämdes litegrann när jag presenterade mina planer då jag hade hoppat av så många olika program och kurser under de senaste åren att jag inte hade klandrat honom om han bara tvärvägrade, men han sa bara ”okej, då gör vi det”. Det är min livskamrat, fattar ni?

Jag behövde inte läsa upp mina betyg utan hade pluggat jäkligt hårt under gymnasiet och fixat typ 19,8 i medel. Tur det, för högskoleprovet hade jag aldrig klarat av och jag är inte tillräckligt ihärdig för att läsa upp betyg.

Under min studietid har jag hunnit ändra mig några gånger, men idag är jag ganska säker på att jag vill arbeta som psykolog inom mödra- och barnhälsovården. Det innebär i regel förebyggande hälsovård och behandlande insatser i tidigt skede. Jag vill arbeta med blivande föräldrar och familjer i syfte att hjälpa dem att hitta rätt i föräldraskapet.

Skulle också vara intressant att läsa mer om vad detr som varit jobbigt med att få barn? Hur har ni tacklat det? Hur kan man tänka och förbereda sig innan man själv blir förälder?
Helt ärligt så har väldigt mycket varit väldigt jobbigt. Det uppenbara förstås: sömnbristen. Alla barn är ju olika men vårt barn vaknade och ville ammas upp till tre gånger i timmen ända tills han var cirka 20 månader. Han sov sina första tre timmar i sträck när han var 1,5 år och då hände det några enstaka gånger. Jag tror att jag till slut förträngde att jag inte orkade eftersom jag inte hade något val.

Men framför allt tyckte jag nog att den totala förlusten av kontroll över min tid och min energi var svårast att hantera. Att alltid vara på standby för en annan människas behov och därför, i förlängningen, oftast behöva trycka undan mina egna behov. Jag hävdar fortfarande att Presidenten var ett över genomsnittet krävande spädbarn, vilket givetvis krävde mer av oss som föräldrar. Det var knäckande att aldrig kunna slappna av, att aldrig få ha min kropp ifred, att behöva bära och vagga hela tiden, att aldrig få möjlighet att stanna upp och ta in det fantastiska som faktiskt hade hänt. Och då hade jag dåligt samvete för att jag inte kunde njuta och bara vara glad, som alla andra.

Ovanpå allt detta drabbades jag av en förlossningsdepression i kombination med ångestproblematik som gjorde att hela det första året kändes som ett enda långt mörker. Jag upplevde ingen ögonblicklig kärleksexplosion när han föddes utan kärleken växte fram med tiden. Jag tror att jag inte vågade älska honom eftersom jag inte vågade tro att allt skulle gå bra. Jag var helt upptagen av tankar på sjukdomar, olyckor och döden att jag inte kunde leva. 
Det var fruktansvärt tungt och något som jag kommer att bära med mig som ett stort ärr resten av mitt liv, även om jag idag mår mycket bättre.

Nu låter jag säkert supernegativ men så menar jag det inte alls. Allt det underbara med att få barn har övervägt det jobbiga många tusentals gånger om. För mig gällde det att få landa. Och min unge är utan tvekan det bästa som har hänt mig! Ibland börjar jag gråta bara av att titta på honom för att jag inte kan fatta att jag har skapat den här människan. Att han är min. Till låns – inte en ägodel.

Tyvärr är det nog svårt, om inte omöjligt, att föreställa sig hur det är att ha barn. För mig blev det i alla fall en chock trots att jag var påläst och absolut hade realistiska förväntningar. För du vet ju aldrig vilket barn du får och hur just denna lilla människa är. Det som räddade mig var att jag hade en pappa till barnet som jag kunde dela hela resan med. Han var inte bara pappa på pappret utan vi delade föräldraskapet på riktigt. Utan honom hade jag nog varit ett vrak idag. Det är också svaret på hur vi har tacklat det: genom att dela på ansvaret.

Förutom att ha en partner i ordets rätta mening tror jag att det ger mycket att känna sig själv och sina egna gränser. Hur är jag? Vad ger mig energi och vad tar min energi? Hur reagerar jag på stress? Även om det inte går att förbereda sig på hur det kommer att kännas fullt ut så är det en fördel att försöka besvara sådana frågor. Att söka sig inåt. Och även att reflektera över sin egen barndom. Vad var bra respektive dåligt? Vilka mönster bär jag med mig som jag vill bryta? Sådana saker.

Vad är svårt/lätt ur feministiskt perspektiv när det gäller föräldraskap? Finns det något som varit en kamp/som ni fått jobba för att gå att funka er vuxna emellan?
Jag tycker nog att det mesta har varit relativt lätt, eftersom vi båda för länge sedan hade beslutat oss för att vi vill leva jämställt. Att dela på föräldraledigheten och föräldratjänstgöringen var en självklarhet och något vi vägrade tumma på, vilket i sig skapade förutsättningar för ett feministiskt föräldraskap. Det utgjorde grunden.

Det som försvårar det hela är det faktum att trötthet och tidsbrist leder till att vi inte orkar göra saker på ett sätt som tar längre tid eller mer energi. På det viset upprätthålls tyvärr stereotypa könsroller, så som att N var den som barnsäkrade lägenheten och jag läste på inför diverse beslut (den förhatliga projektledarrollen).

Kära Jenny, svarade jag på dina frågor?

Att klä ett barn eller ett kön

Jag har funderat på en sak.

Vi får ofta positiva kommentarer om Presidentens kläder. Faktiskt. Trots att de flesta på till exempel öppis (jo, jag säger öppis – deal with it) klär sina egna barn könsstereotypt har jag sällan hört någon säga till oss att vi minsann inte kan klä honom som en flicka eller liknande, utan folk säger snarare att de inte hade tänkt på att de skulle kunna köpa kläder på ”fel” avdelning och att det ju är rätt konstigt egentligen. Och ändå brukar det låta att man som rabiat genusförälder (antar att vi hör dit) kommer att skapa förutsättningar för att barnen blir mobbade. De här föräldrarna kanske pratar om oss och vårt stackars könlösa barn bakom våra ryggar, det vet vi ju inte, men jag upplever att många verkar tycka att vi är modiga eller speciella.

Någonstans på vägen har det ju gått snett när det kan anses modigt att välja andra färger än blått, svart, grått och grönt. När ett prickigt mönster är feminint och opassande på små barn som råkas ha snopp. När en pappa säger att hans 1,5-årige son verkligen älskar traktorer och vid frågan om barnet har någon docka svarar ”nä…”, som om det är första gången han tänker på att det kanske har påverkat barnets val av favoritleksak. Jag ser en sådan enorm rädsla för att välja fel kläder eller grejer till framför allt pojkar och jag fattar verkligen inte hur vuxna människor, som är välfungerande och vettiga i övrigt, kan låta sig piskas av en så löjlig och ologisk regel. De tillåter det att fortgå och reflekterar inte ens över vad dessa påtvingade könsuniformer i grund och botten står för – att det fult och fel att vara ”flickig”. För rosa kontra blått vore väl inget stort problem i sig om det bara handlade om färger enligt kön, men det gör det ju inte. Uppdelningen kommer med en unken syn på att pojkar och senare män ska hålla sig på rätt sida om könslinjen eftersom de annars riskeras att blandas ihop med Den Andra Sidan. Att sudda ut gränserna skulle kunna leda till en förlust av den makt och överordnad det innebär att vara det första könet.

20120515-215543.jpg

20120515-215717.jpg

20120515-215908.jpg

Snuskig amning

Du som hittade hit genom att använda dig av sökordet ”pervers amning”, fann du det du letade efter? Kan du förklara din sökning? Har du fortsatt att läsa?

Jag ammar fortfarande (detta uttjatade ord) min snart 20 månader gamla son och har inga planer på att sluta. När vi slutar kommer det att vara för att sonen har ledsnat eller jag inte längre orkar, inte för att samhället tycker att mina bröst är sexuella objekt. Jag och endast jag bestämmer vad min kropp ska användas till och i det här fallet väljer jag att amma. Detta av en mängd olika skäl, men främst för att jag helt enkelt vill. Punkt där.

Jag diskuterar gärna amningsfrågan med er eftersom jag tycker att det är ett viktigt ämne som ofta bara leder till en polariserad debatt där de två sidorna känner sig kritiserade av varandra.

Vad tror ni? Ska vi Prata Om Det?

Om att tycka

Det uppstod visst någon slags debatt i detta inlägg och sedan skrev Lisa ett klokt inlägg som jag tycker sätter huvudet på spiken.

Vad jag tycker i frågan om skrikmetoder är nog de flesta på det klara med vid det här laget, så jag ska inte upprepa mig alltför mycket. Har inte riktigt tid att göra det just nu. Jag måste bara få tillägga till diskussionen att jag tycker att det är så farligt med den här ”sköt dig själv och skit i andra”-attityden när det gäller barns (eller vuxnas, för den delen) välmående. Att det är så fult att ”lägga sig i” andras föräldraskap, som om barnets rätt är sekundär i frågan. Jag håller inte alls med utan tycker att vi alla, som samhälle, har ett gemensamt ansvar för att värna om de små och värnlösa och att det är en skyldighet som är så mycket viktigare än att föräldrar kan tänkas ta åt sig av kritiken som riktas mot dem. Jag tycker snarare att det är bra om de tar åt sig och förhoppningsvis väljer andra, mer humana sätt nästa gång.

Det finns ingen forskning som talar för att skrikmetoder är något annat än (sorgligt nog tillåtet) barnplågeri. Det finns inga undantag utan alla barn, varenda unge på jorden, har ett grundläggande behov av närhet som behöver tillgodoses. Jag vet vad jag pratar om och vill ägna en stor del av mitt yrkesverksamma liv till att hjälpa föräldrar att se till sina barns bästa, men man behöver egentligen inte vara expert för att veta att det är fel att köra skrikmetoder. Känn efter. Det gör ju ont i hela kroppen att höra spädbarn gråta och det gör ont av en viktig anledning.

För övrigt så handlar det inte enbart om vilka konsekvenser det kan få att tvinga ett barn att gråta i ensamhet, utan lika mycket om grundläggande värderingar och min inställning till hur medmänniskor ska bemötas. Det är respektlöst och ovärdigt. Och omänskligt.

Att låta sitt älskade lilla barn ligga med dödsångest tills hen helt enkelt ger upp är inget jag någonsin kommer att uppmuntra eller acceptera och jag kommer aldrig att vara tyst när det gäller det här ämnet. Jag tänker inte ens be om ursäkt för att jag lägger mig i.

Svar på frågor, del 2

Var presidenten planerad?
Ja, det var han. Men det var inget superorganiserat på så vis att vi hade planerat för befruktning (höhö) lång tid i förväg eller försökt passa in det en viss månad, utan vi bestämde oss bara för att jo, barn vill vi ha, nu kör vi! Och sedan tog det några månader. Det låter kanske lite väl spontant men ni får tänka på att vi hade varit ett par i närmare tio år. Vi visste var vi hade varandra och att vi ville ha en gemensam framtid. Det kändes ärligt talat som att det var dags att komma vidare på något sätt.

Hur hanterar du/ni dom där stunderna av relativt aggressivt gränstestande (eller är det bara mitt barn som är så?)
HAHAHA. Nej, det är inte bara ditt barn! Du skulle se Presidenten när han får sina ryck. Eller hey, du skulle ha varit en fluga på väggen under hans första levnadsår. (Fast spädbarn är ju en helt annan grej.)

Vad gör man egentligen? Jag försöker tänka att det är viktigt att alla känslor får ta plats i livet. Som föräldrar vill vi inte se våra älskade små arga eller ledsna eftersom det skapar obehag i oss, men vi har ingen rätt att bestämma hur de ska eller bör känna. I vårt samhälle är det så tydligt att det bara är vissa känslor som är socialt accepterade, medan andra helst ska uttryckas bakom lyckta dörrar eller, allra helst, inte finnas till alls. Men vad säger det våra barn egentligen? Är det hälsosamt?

Jag tror också att det är väldigt viktigt att sluta se på de misstag som vi föräldrar tycker att vi begår (genom att till exempel höja rösten eller bli infantila och ”trotsa” tillbaka) som just misstag och istället se det som en nödvändig del av relationen till de personer som står oss allra närmast: våra barn. Det finns en anledning till att barnen är de personer som väcker de allra starkaste känslorna i oss och att vi agerar och reagerar utifrån dem. Varifrån ska barnen annars lära sig hur känslor regleras och att andra människor känner, tycker och tänker annorlunda?

Och hur uppmuntrar ni ett bra agerande utan att säga duktig hela tiden?
Detta är något som jag verkligen får kämpa med varje dag. Jättesvårt att inte falla i fin-och-duktig-fällan när jag faktiskt tycker att hela han är fin och duktig. Här tänker jag att det är viktigt att inte att ställa så himla stora krav på sig själv. Du är förälder och en förälder ska inte vara perfekt och säga rätt saker hela tiden! Enligt mig är det också stor skillnad mellan att säga att Presidenten är finast i världen bara genom att finnas till och att ösa beröm över en fiiiin tröja. Jag ser inget fel i att tala om för mitt barn att han är fin precis som han är. Då syftar jag inte på utseende eller andra yttre attribut utan på honom, hans person, mitt älskade barn. Och han är jäkligt fin. Vad gäller ordet duktig försöker jag byta ut det mot exempelvis tack. Istället för att säga ”vad duktig du är!” när han plockar ihop sina leksaker eller torkar sina händer tackar jag för att han samarbetar. ”Tack, vad glad jag blir!” eller liknande.

Hur länge har du kvar på utbildningen?
Exklusive den här terminen har jag två år (fyra terminer) kvar.

Vill ni ha fler barn?
Ja, gärna. Skulle vilja börja försöka snart, men har märkt att min cykel inte är så regelbunden som den var innan graviditeten.

Vilket är ditt bästa föräldratips?
Bra och samtidigt enormt svår fråga.

Se ditt barn som en liten människa och individ som alltid har rätt till kroppslig och psykisk integritet. Hen behöver inte vilja kramas jämt och hen får vara arg utan att tala om varför. Lägg grunden för att nej betyder nej för alla, även er föräldrar (gällande integritet).

Var inte rädd för känslor, varken dina egna eller barnets. Alla känslor är bra så länge de backas upp med folkvett och respekt.

Inse att du inte är perfekt och att du kommer att begå misstag. Se till att lära dig av dem och komma vidare.

Inse att ditt föräldraskap till stor del påverkas av dina egna tidiga relationer. Kanske kan du hitta svar på dina beteenden och reaktioner om du söker dig tillbaka till barndomen. Hur behandlade dina föräldrar dig? Hur ser er anknytning ut? Du kommer långt med att förstå dig själv.

Vilket är ditt bästa feministtips?
Ytterligare en bra och svår fråga. Framför allt tror jag att vardagsfeminism handlar om att vara medveten om att jämställdhet inte kommer av sig självt utan sker genom aktiva val. Om du verkligen vill leva jämställt måste du vara villig att ge upp gamla invanda mönster och det är inte helt bekvämt alla gånger.

Jo, jag har all rätt i världen att kritisera barnmisshandel

Nu när du finns-Linda har skrivit ett fantastiskt inlägg om Anna Wahlgren och hennes vansinne. Läs!