Kategoriarkiv: Mama Bear

Regnmolnet ovanför ditt huvud

Hoppsan. Det går inte så bra med den här bloggen. Jag har varken haft tid eller inspiration till att skriva något. Tillvaron handlar mest om studier, klientarbete, barn, städning, matlagning och lite Criminal Minds i sängen innan jag somnar. Den här terminen kommer kanske att ta livet av mig men man kan ju alltid hoppas att jag hinner lära mig något på vägen.

Allvarligt talat är jag så himla trött på att ligga steget bakom jämt. Alla andra verkar ju orka med så varför gör inte jag det? Ja, jag vet, människor är olika och yada yada, men just nu känns det orättvist. Häromdagen kände jag verkligen NEJFÖRFAN och ville bara gömma mig under täcket fram till jullovet. Jag började ifrågasätta varför i helvete jag utsätter mig själv för det här och frågade spegelbilden om det inte vore skönt att hoppa av. Dagen efter lättade stressen och ångesten en aning och ligger fortfarande på en stabil nivå. Så, bloggen är ingen prioritet, all right?

Men på tal om folk som orkar. Peppiga människor. Ni vet sådana där positiva, livet-är-underbart-och-efter-regn-kommer-solsken-människor. De finns även i bloggform i varje internethörn och invaderar världen med sina shabby shit-hem, väggord, Odd Molly-linnen för 3000 spänn och lättsövda barn. Jag har ett meddelande till dem: Ert jävla carpe diem-nonsens får mig att tro på tortyr och dödsstraff.

Annonser

Svar på frågor, del 3

I februari (pinsamt, jag vet!) bad jag er ställa frågor till mig så att jag slapp fundera ut något att skriva om själv. Det gick ju så där med den saken kan vi väl komma överens om, men jag har inte glömt bort frågorna.

Hade varit roligt att läsa mer om hur du tänkt kring ditt yrkesval – när kom du på vad du ville bli, behövde du läsa upp dina betyg och vad är ditt drömjobb (som psykolog)?
Jag sökte till psykologprogrammet i en annan stad redan år 2005, men trivdes då inte alls och hoppade av efter ett halvår. Varför jag sökte minns jag inte exakt, utan det var nog mest för att psykologi var ett så otroligt intressant ämne. Yrket i sig hade jag ingen koll på och jag hade inget mål med studierna. När jag sökte andra gången var allt annorlunda. Dels var jag äldre, vilket jag tror var en fördel för mig av flera skäl, och dels hade jag pluggat en massa olika ämnen utan att någonsin känna att jag passade in. Valet att söka igen var faktiskt ett spontant ryck som bara kom över mig. En uppenbarelse skulle man kanske kunna kalla det. Några få dagar innan sista ansökningsdagen slog det mig att psykologprogrammet var det jag skulle syssla med och att jag skulle söka in till ett universitet i en helt annan stad än den vi bodde i. N var vid det här laget snart färdig med sin utbildning och det öppnade upp för möjligheten att åka vidare. Jag skämdes litegrann när jag presenterade mina planer då jag hade hoppat av så många olika program och kurser under de senaste åren att jag inte hade klandrat honom om han bara tvärvägrade, men han sa bara ”okej, då gör vi det”. Det är min livskamrat, fattar ni?

Jag behövde inte läsa upp mina betyg utan hade pluggat jäkligt hårt under gymnasiet och fixat typ 19,8 i medel. Tur det, för högskoleprovet hade jag aldrig klarat av och jag är inte tillräckligt ihärdig för att läsa upp betyg.

Under min studietid har jag hunnit ändra mig några gånger, men idag är jag ganska säker på att jag vill arbeta som psykolog inom mödra- och barnhälsovården. Det innebär i regel förebyggande hälsovård och behandlande insatser i tidigt skede. Jag vill arbeta med blivande föräldrar och familjer i syfte att hjälpa dem att hitta rätt i föräldraskapet.

Skulle också vara intressant att läsa mer om vad detr som varit jobbigt med att få barn? Hur har ni tacklat det? Hur kan man tänka och förbereda sig innan man själv blir förälder?
Helt ärligt så har väldigt mycket varit väldigt jobbigt. Det uppenbara förstås: sömnbristen. Alla barn är ju olika men vårt barn vaknade och ville ammas upp till tre gånger i timmen ända tills han var cirka 20 månader. Han sov sina första tre timmar i sträck när han var 1,5 år och då hände det några enstaka gånger. Jag tror att jag till slut förträngde att jag inte orkade eftersom jag inte hade något val.

Men framför allt tyckte jag nog att den totala förlusten av kontroll över min tid och min energi var svårast att hantera. Att alltid vara på standby för en annan människas behov och därför, i förlängningen, oftast behöva trycka undan mina egna behov. Jag hävdar fortfarande att Presidenten var ett över genomsnittet krävande spädbarn, vilket givetvis krävde mer av oss som föräldrar. Det var knäckande att aldrig kunna slappna av, att aldrig få ha min kropp ifred, att behöva bära och vagga hela tiden, att aldrig få möjlighet att stanna upp och ta in det fantastiska som faktiskt hade hänt. Och då hade jag dåligt samvete för att jag inte kunde njuta och bara vara glad, som alla andra.

Ovanpå allt detta drabbades jag av en förlossningsdepression i kombination med ångestproblematik som gjorde att hela det första året kändes som ett enda långt mörker. Jag upplevde ingen ögonblicklig kärleksexplosion när han föddes utan kärleken växte fram med tiden. Jag tror att jag inte vågade älska honom eftersom jag inte vågade tro att allt skulle gå bra. Jag var helt upptagen av tankar på sjukdomar, olyckor och döden att jag inte kunde leva. 
Det var fruktansvärt tungt och något som jag kommer att bära med mig som ett stort ärr resten av mitt liv, även om jag idag mår mycket bättre.

Nu låter jag säkert supernegativ men så menar jag det inte alls. Allt det underbara med att få barn har övervägt det jobbiga många tusentals gånger om. För mig gällde det att få landa. Och min unge är utan tvekan det bästa som har hänt mig! Ibland börjar jag gråta bara av att titta på honom för att jag inte kan fatta att jag har skapat den här människan. Att han är min. Till låns – inte en ägodel.

Tyvärr är det nog svårt, om inte omöjligt, att föreställa sig hur det är att ha barn. För mig blev det i alla fall en chock trots att jag var påläst och absolut hade realistiska förväntningar. För du vet ju aldrig vilket barn du får och hur just denna lilla människa är. Det som räddade mig var att jag hade en pappa till barnet som jag kunde dela hela resan med. Han var inte bara pappa på pappret utan vi delade föräldraskapet på riktigt. Utan honom hade jag nog varit ett vrak idag. Det är också svaret på hur vi har tacklat det: genom att dela på ansvaret.

Förutom att ha en partner i ordets rätta mening tror jag att det ger mycket att känna sig själv och sina egna gränser. Hur är jag? Vad ger mig energi och vad tar min energi? Hur reagerar jag på stress? Även om det inte går att förbereda sig på hur det kommer att kännas fullt ut så är det en fördel att försöka besvara sådana frågor. Att söka sig inåt. Och även att reflektera över sin egen barndom. Vad var bra respektive dåligt? Vilka mönster bär jag med mig som jag vill bryta? Sådana saker.

Vad är svårt/lätt ur feministiskt perspektiv när det gäller föräldraskap? Finns det något som varit en kamp/som ni fått jobba för att gå att funka er vuxna emellan?
Jag tycker nog att det mesta har varit relativt lätt, eftersom vi båda för länge sedan hade beslutat oss för att vi vill leva jämställt. Att dela på föräldraledigheten och föräldratjänstgöringen var en självklarhet och något vi vägrade tumma på, vilket i sig skapade förutsättningar för ett feministiskt föräldraskap. Det utgjorde grunden.

Det som försvårar det hela är det faktum att trötthet och tidsbrist leder till att vi inte orkar göra saker på ett sätt som tar längre tid eller mer energi. På det viset upprätthålls tyvärr stereotypa könsroller, så som att N var den som barnsäkrade lägenheten och jag läste på inför diverse beslut (den förhatliga projektledarrollen).

Kära Jenny, svarade jag på dina frågor?

Kort kvinna bär barn

Nej, jag är inte gravid. Blev bara nostalgisk när jag såg J:s fina kula.

För ungefär 19-20 månader sedan såg jag alltså ut så här:

2010-08-16. Nästan en månad kvar.

2010-08-19. Eh, ja. Fortfarande närmare fyra veckor innan han föddes.

2010-09-02. BF+1 och den evighetslånga väntan trappades upp.

2010-09-09. BF+8, dagen efter att (för)värkarna hade satt igång och två dagar kvar.

2010-09-11. Förlossning pågår.

Hej spärrballong. Inte så konstigt att magen är lite rynkig och hänger över byxkanten idag. Och vad gör det, egentligen?

Utmaning

Jag har blivit utmanad av Lisa. Hurra vad kul!

Så här funkar det:
– Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
– Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
– Create 11 new questions for the people you tag to answer.
– Go to their page and tell them they’ve been tagged!
– Do not tag back to the person who has already tagged you.

1. Om du bara fick äta en frukt resten av livet, vilken skulle du äta då?
Tro det eller ej, men jag svarar nog apelsiner. Få frukter slår perfekta julapelsiner. Fast vattenmelon är inte dumt det heller.

2. Hårt och intensivt eller mjukt och innerligt? (Tolkningsfråga)
Mjukt och innerligt på alla områden. Jag gillar inte hets.

3. Vem, fiktiv eller verklig, död eller levande, skulle du vilja styrde Sverige? (Ja vi pratar person här, inte parti.)
Lars H. Gustafsson, för att jag tycker att det saknas ett barnperspektiv i praktiken. Vi säger att vi värnar om barnen och att de har all rätt i världen, men samtidigt är det fullt tillåtet och till och med rekommenderat att misshandla sina barn genom diverse skrikmetoder så som 5-minuters-metoden eller Sova-hela-natten. När ska vi som samhälle ta ställning för barns rätt till psykiskt välmående i lika stor utsträckning som det fysiska välmåendet? Upp till kamp för de små och värnlösa!

4. Ditt drömyrke?
Jag kan helt ärligt inte föreställa mig ett mer givande yrke än det jag har valt, vilket är psykologyrket. Jag hjärta psykologyrket.

5. Vart drömmer du om att resa?
Jag är en riktigt tråkig människa som älskar att vara hemma. Jag älskar vardagen, trygghet, stabilitet, att veta vad jag har och allt det där. Äventyr är inget för mig och jag kan inte för mitt liv förstå varför man skulle vilja backpacka genom Europa eller bestiga berg när man lika gärna kan sova i en skön säng i ett hotellrum där det finns tillgång till internet, telefon och rinnande vatten. Samtidigt njuter jag innerligt när jag befinner mig i naturen och får andas frisk luft och höra fåglar kvittra. Så, tja, det vete katten vart jag ska åka. Tips?

6. Vem skulle du helst vilja ha med dig på en öde ö? (Du får inte nämna en familjemedlem.)
Gudrun Schyman och jag skulle nog kunna diskutera oss igenom tristessen. Och jag är rätt säker på att hon är en redig person som kan se till att vi överlever också. (Själv skulle jag nog mest ligga i fosterställning och gråta. Fatta paniken!)

7. Hur ser en perfekt dag ut för dig?
Först och främst vaknar jag utvilad (hello, minns inte ens hur det känns!) bredvid min älskade unge och hans pappa. Vi är alla på skapligt bra humör och redo för att ta oss an en ny dag tillsammans. Det är fredag och jag är ledig efter att precis ha avslutat en kurs, vilket innebär att jag inte har några måsten som hänger över mig på hela helgen. Vi äter ordentlig frukost i lugn och ro. Eller ja, vi föräldrar äter och barnet petar i sig smöret från mackan och skriker ÖLK! (= mjölk). Därefter går vi ut på promenad i det fina vädret och spatserar omkring hand i hand alla tre samtidigt som vi föräldrar, i vanlig ordning, pratar om vilket underbart vackert och unikt och underbart barn vi har och herregud så lyckligt lottade vi är som fick honom. Vi möter upp vänner och picknickar oss igenom dagen. På kvällen, efter att Presidenten har somnat utan större protester, ser vi flera filmer på raken och äter chips och ostbågar och choklad. Sedan lägger vi oss på varsin sida om vårt livs stora kärlek som ligger med knäna under magen och rumpan upp i luften och håller hans små händer samtidigt som vi, än en gång, pratar om hur fantastisk och speciell och bäst i världen han är och hur kan han vara så fin?

8. Vad irriterar du dig på hos andra människor?
Jag är faktiskt rätt tillåtande mot andra människor. Till skillnad från min käre livskamrat stör jag mig sällan på folk utan är ganska bra på att sköta mig själv och skita i andra när det gäller vardaglig irritation. Det som får mig att se rött är när föräldrar på något sätt kränker sina barn eller när jag ser någon bli utfryst i en grupp. På ett mer personligt plan tycker jag väldigt illa om människor som är så inne i sina egna bubblor att de inte kan förstå hur andra inte kan känna likadant. Detta kan till exempel gälla föräldrar som är oh-so-very-lyckliga över att ha fått barn och ser konstigt på en när man säger att man tycker att det första året var skitjobbigt och inte alls särskilt kul. Elitister av olika slag är inte heller min kopp te. Personer som inte kan uppskatta den viktiga roll ICA-kassörskan eller fabriksarbetaren har i samhället borde ta sig en funderare på hur deras liv skulle se ut om inte dessa ”enkla arbetare” packade upp deras mat prydligt i hyllorna åt dem.

9. Nämn fem bra egenskaper hos dig själv!

  • Jag är generös och delar med glädje med mig.
  • Jag har ett genuint intresse för mina medmänniskor och känner för andra väldigt (kanske för) mycket.
  • Jag är förlåtande och accepterar att människor är mänskliga och gör misstag.
  • Jag är lojal.
  • Jag har med tiden lärt mig att sätta gränser. Jag tycker att det är otroligt viktigt att vara ärlig mot sig själv och veta hur mycket man egentligen orkar med, istället för att ställa upp på allt och bränna ut sig totalt. Den energi jag har behöver jag portionera ut på ett vettigt sätt, så att den räcker länge.

10. Vilken kändis skulle du vilja träffa, och vad skulle du säga till hen?
Svårt! Jag skulle nog vilja säga Björklund några sanningens ord om vad jag tycker om hans åsikter. Fast vill jag träffa honom egentligen? Njae. Får jag svara Lars H. Gustafsson igen?

11. Vilken är din favoritfilm?
Jag är svag för thrillers och ser helst sådana filmer, men en film som lämnade en speciell känsla i min mage var ”Stranger than fiction”. Länge sedan jag såg den dock så det är inte säkert att jag skulle känna likadant idag.

Jag vill att följande finingar svarar på mina frågor:
Carolina.
Ekomamman.
Ett liv, ett äventyr.
J.
Jenny I (du får svara i en kommentar om du vill).
Hanna.
Hippiemamman.
K.
Karin.
Livmodern.
Vilda barn.

1. Hur skulle du beskriva dig själv med fem ord?
2. Finns det någon mening med livet?
3. Tror du på den fria viljan? Utveckla!
4. Ditt mardrömsyrke?
5. Vilka materiella ting ligger dig varmast om hjärtat?
6. Vad önskar du för ditt/dina barns framtid? (Fri tolkning.)
7. Vad sårar dig mest: att bli kallad ful, elak eller korkad?
8. Vilka egenskaper uppskattar du hos din eller söker hos en partner?
9. Tror du på Gud eller någon annan högre makt? Om ja, hur interagerar tron med ditt övriga liv?
10. Har du civilkurage?
11. Hur får man trygga, lyckliga barn? Vad ska föräldrar göra och vad ska de inte göra?

Rättelse

Tack för alla kommentarer i förra inlägget! Ni är så snälla. Jag måste dock ha varit otydlig. Vännen vet alltså inte än om det är cancer eller bara en godartad knöl hon har i bröstet. Nu håller vi tummarna och ber för att det ska vara det sistnämnda.

Om stiltje och kontraster

Förhållandet mellan bloggen och mig går på sparlåga. Jag har inget att skriva om som inte är skolrelaterat och det kan jag inte riktigt beröra. Det betyder inte att det är negativa grejer, utan snarare tvärtom. Äntligen terapi! Sjukt kul och spännande och utmanande och läskigt och allt det där. Men konfidentiellt och ett absolut förbjudet samtalsämne utanför sin kontext.

En fantastisk sak som har hänt sedan sist är att jag har fått tillbaka provsvaren för mitt andra cellprov och de visade att allt är i sin ordning. Jag kommer att bli kallad redan nästa år igen, men för tillfället är jag helt frisk på det området. Lättnaden, I tell you!

Och i samma veva har en fin vän hittat en knöl i bröstet vid samma ålder som hennes mamma insjuknade i bröstcancer. En aggressiv variant som senare dödade henne. Efter en röntgen som bekräftade att hon har en massa i bröstet är det nu prover och biopsier som hennes tillvaro kommer att kretsa kring en tid framöver. Glad påsk?

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till livets jävla orättvisa. Jag kan inte låta bli att känna att allting är så meningslöst.

Svar på frågor, del 2

Var presidenten planerad?
Ja, det var han. Men det var inget superorganiserat på så vis att vi hade planerat för befruktning (höhö) lång tid i förväg eller försökt passa in det en viss månad, utan vi bestämde oss bara för att jo, barn vill vi ha, nu kör vi! Och sedan tog det några månader. Det låter kanske lite väl spontant men ni får tänka på att vi hade varit ett par i närmare tio år. Vi visste var vi hade varandra och att vi ville ha en gemensam framtid. Det kändes ärligt talat som att det var dags att komma vidare på något sätt.

Hur hanterar du/ni dom där stunderna av relativt aggressivt gränstestande (eller är det bara mitt barn som är så?)
HAHAHA. Nej, det är inte bara ditt barn! Du skulle se Presidenten när han får sina ryck. Eller hey, du skulle ha varit en fluga på väggen under hans första levnadsår. (Fast spädbarn är ju en helt annan grej.)

Vad gör man egentligen? Jag försöker tänka att det är viktigt att alla känslor får ta plats i livet. Som föräldrar vill vi inte se våra älskade små arga eller ledsna eftersom det skapar obehag i oss, men vi har ingen rätt att bestämma hur de ska eller bör känna. I vårt samhälle är det så tydligt att det bara är vissa känslor som är socialt accepterade, medan andra helst ska uttryckas bakom lyckta dörrar eller, allra helst, inte finnas till alls. Men vad säger det våra barn egentligen? Är det hälsosamt?

Jag tror också att det är väldigt viktigt att sluta se på de misstag som vi föräldrar tycker att vi begår (genom att till exempel höja rösten eller bli infantila och ”trotsa” tillbaka) som just misstag och istället se det som en nödvändig del av relationen till de personer som står oss allra närmast: våra barn. Det finns en anledning till att barnen är de personer som väcker de allra starkaste känslorna i oss och att vi agerar och reagerar utifrån dem. Varifrån ska barnen annars lära sig hur känslor regleras och att andra människor känner, tycker och tänker annorlunda?

Och hur uppmuntrar ni ett bra agerande utan att säga duktig hela tiden?
Detta är något som jag verkligen får kämpa med varje dag. Jättesvårt att inte falla i fin-och-duktig-fällan när jag faktiskt tycker att hela han är fin och duktig. Här tänker jag att det är viktigt att inte att ställa så himla stora krav på sig själv. Du är förälder och en förälder ska inte vara perfekt och säga rätt saker hela tiden! Enligt mig är det också stor skillnad mellan att säga att Presidenten är finast i världen bara genom att finnas till och att ösa beröm över en fiiiin tröja. Jag ser inget fel i att tala om för mitt barn att han är fin precis som han är. Då syftar jag inte på utseende eller andra yttre attribut utan på honom, hans person, mitt älskade barn. Och han är jäkligt fin. Vad gäller ordet duktig försöker jag byta ut det mot exempelvis tack. Istället för att säga ”vad duktig du är!” när han plockar ihop sina leksaker eller torkar sina händer tackar jag för att han samarbetar. ”Tack, vad glad jag blir!” eller liknande.

Hur länge har du kvar på utbildningen?
Exklusive den här terminen har jag två år (fyra terminer) kvar.

Vill ni ha fler barn?
Ja, gärna. Skulle vilja börja försöka snart, men har märkt att min cykel inte är så regelbunden som den var innan graviditeten.

Vilket är ditt bästa föräldratips?
Bra och samtidigt enormt svår fråga.

Se ditt barn som en liten människa och individ som alltid har rätt till kroppslig och psykisk integritet. Hen behöver inte vilja kramas jämt och hen får vara arg utan att tala om varför. Lägg grunden för att nej betyder nej för alla, även er föräldrar (gällande integritet).

Var inte rädd för känslor, varken dina egna eller barnets. Alla känslor är bra så länge de backas upp med folkvett och respekt.

Inse att du inte är perfekt och att du kommer att begå misstag. Se till att lära dig av dem och komma vidare.

Inse att ditt föräldraskap till stor del påverkas av dina egna tidiga relationer. Kanske kan du hitta svar på dina beteenden och reaktioner om du söker dig tillbaka till barndomen. Hur behandlade dina föräldrar dig? Hur ser er anknytning ut? Du kommer långt med att förstå dig själv.

Vilket är ditt bästa feministtips?
Ytterligare en bra och svår fråga. Framför allt tror jag att vardagsfeminism handlar om att vara medveten om att jämställdhet inte kommer av sig självt utan sker genom aktiva val. Om du verkligen vill leva jämställt måste du vara villig att ge upp gamla invanda mönster och det är inte helt bekvämt alla gånger.