Svar på frågor, del 3

I februari (pinsamt, jag vet!) bad jag er ställa frågor till mig så att jag slapp fundera ut något att skriva om själv. Det gick ju så där med den saken kan vi väl komma överens om, men jag har inte glömt bort frågorna.

Hade varit roligt att läsa mer om hur du tänkt kring ditt yrkesval – när kom du på vad du ville bli, behövde du läsa upp dina betyg och vad är ditt drömjobb (som psykolog)?
Jag sökte till psykologprogrammet i en annan stad redan år 2005, men trivdes då inte alls och hoppade av efter ett halvår. Varför jag sökte minns jag inte exakt, utan det var nog mest för att psykologi var ett så otroligt intressant ämne. Yrket i sig hade jag ingen koll på och jag hade inget mål med studierna. När jag sökte andra gången var allt annorlunda. Dels var jag äldre, vilket jag tror var en fördel för mig av flera skäl, och dels hade jag pluggat en massa olika ämnen utan att någonsin känna att jag passade in. Valet att söka igen var faktiskt ett spontant ryck som bara kom över mig. En uppenbarelse skulle man kanske kunna kalla det. Några få dagar innan sista ansökningsdagen slog det mig att psykologprogrammet var det jag skulle syssla med och att jag skulle söka in till ett universitet i en helt annan stad än den vi bodde i. N var vid det här laget snart färdig med sin utbildning och det öppnade upp för möjligheten att åka vidare. Jag skämdes litegrann när jag presenterade mina planer då jag hade hoppat av så många olika program och kurser under de senaste åren att jag inte hade klandrat honom om han bara tvärvägrade, men han sa bara ”okej, då gör vi det”. Det är min livskamrat, fattar ni?

Jag behövde inte läsa upp mina betyg utan hade pluggat jäkligt hårt under gymnasiet och fixat typ 19,8 i medel. Tur det, för högskoleprovet hade jag aldrig klarat av och jag är inte tillräckligt ihärdig för att läsa upp betyg.

Under min studietid har jag hunnit ändra mig några gånger, men idag är jag ganska säker på att jag vill arbeta som psykolog inom mödra- och barnhälsovården. Det innebär i regel förebyggande hälsovård och behandlande insatser i tidigt skede. Jag vill arbeta med blivande föräldrar och familjer i syfte att hjälpa dem att hitta rätt i föräldraskapet.

Skulle också vara intressant att läsa mer om vad detr som varit jobbigt med att få barn? Hur har ni tacklat det? Hur kan man tänka och förbereda sig innan man själv blir förälder?
Helt ärligt så har väldigt mycket varit väldigt jobbigt. Det uppenbara förstås: sömnbristen. Alla barn är ju olika men vårt barn vaknade och ville ammas upp till tre gånger i timmen ända tills han var cirka 20 månader. Han sov sina första tre timmar i sträck när han var 1,5 år och då hände det några enstaka gånger. Jag tror att jag till slut förträngde att jag inte orkade eftersom jag inte hade något val.

Men framför allt tyckte jag nog att den totala förlusten av kontroll över min tid och min energi var svårast att hantera. Att alltid vara på standby för en annan människas behov och därför, i förlängningen, oftast behöva trycka undan mina egna behov. Jag hävdar fortfarande att Presidenten var ett över genomsnittet krävande spädbarn, vilket givetvis krävde mer av oss som föräldrar. Det var knäckande att aldrig kunna slappna av, att aldrig få ha min kropp ifred, att behöva bära och vagga hela tiden, att aldrig få möjlighet att stanna upp och ta in det fantastiska som faktiskt hade hänt. Och då hade jag dåligt samvete för att jag inte kunde njuta och bara vara glad, som alla andra.

Ovanpå allt detta drabbades jag av en förlossningsdepression i kombination med ångestproblematik som gjorde att hela det första året kändes som ett enda långt mörker. Jag upplevde ingen ögonblicklig kärleksexplosion när han föddes utan kärleken växte fram med tiden. Jag tror att jag inte vågade älska honom eftersom jag inte vågade tro att allt skulle gå bra. Jag var helt upptagen av tankar på sjukdomar, olyckor och döden att jag inte kunde leva. Det var fruktansvärt tungt och något som jag kommer att bära med mig som ett stort ärr resten av mitt liv, även om jag idag mår mycket bättre.

Nu låter jag säkert supernegativ men så menar jag det inte alls. Allt det underbara med att få barn har övervägt det jobbiga många tusentals gånger om. För mig gällde det att få landa. Och min unge är utan tvekan det bästa som har hänt mig! Ibland börjar jag gråta bara av att titta på honom för att jag inte kan fatta att jag har skapat den här människan. Att han är min. Till låns – inte en ägodel.

Tyvärr är det nog svårt, om inte omöjligt, att föreställa sig hur det är att ha barn. För mig blev det i alla fall en chock trots att jag var påläst och absolut hade realistiska förväntningar. För du vet ju aldrig vilket barn du får och hur just denna lilla människa är. Det som räddade mig var att jag hade en pappa till barnet som jag kunde dela hela resan med. Han var inte bara pappa på pappret utan vi delade föräldraskapet på riktigt. Utan honom hade jag nog varit ett vrak idag. Det är också svaret på hur vi har tacklat det: genom att dela på ansvaret.

Förutom att ha en partner i ordets rätta mening tror jag att det ger mycket att känna sig själv och sina egna gränser. Hur är jag? Vad ger mig energi och vad tar min energi? Hur reagerar jag på stress? Även om det inte går att förbereda sig på hur det kommer att kännas fullt ut så är det en fördel att försöka besvara sådana frågor. Att söka sig inåt. Och även att reflektera över sin egen barndom. Vad var bra respektive dåligt? Vilka mönster bär jag med mig som jag vill bryta? Sådana saker.

Vad är svårt/lätt ur feministiskt perspektiv när det gäller föräldraskap? Finns det något som varit en kamp/som ni fått jobba för att gå att funka er vuxna emellan?
Jag tycker nog att det mesta har varit relativt lätt, eftersom vi båda för länge sedan hade beslutat oss för att vi vill leva jämställt. Att dela på föräldraledigheten och föräldratjänstgöringen var en självklarhet och något vi vägrade tumma på, vilket i sig skapade förutsättningar för ett feministiskt föräldraskap. Det utgjorde grunden.

Det som försvårar det hela är det faktum att trötthet och tidsbrist leder till att vi inte orkar göra saker på ett sätt som tar längre tid eller mer energi. På det viset upprätthålls tyvärr stereotypa könsroller, så som att N var den som barnsäkrade lägenheten och jag läste på inför diverse beslut (den förhatliga projektledarrollen).

Kära Jenny, svarade jag på dina frågor?