Det går inte så bra för mitt lag

Utöver det jag skrev i förra inlägget drabbades min stackars son av ögoninflammation och snorig näsa som aldrig ville sluta rinna. I söndags kände både pappan och jag att vi inte var helt hundra och när jag låg bredvid kotten för att amma honom till sömns kände jag frossan komma krypande. Jag tillät mig själv att somna där och då och sov till – konstpaus – 14:45 dagen efter. Hoppsan. Och i morse vaknade även jag med igenkletade ögon. Halleluja!

Så nej. Ingen är riktigt kry i det här hushållet och det klagas både högt och lågt, så som det brukar vara vid sjukdom. Visst är det skönt att få klaga och gnälla ibland? Det känns som att det fyller någon funktion som jag inte kan sätta fingret på. Något som däremot inte alls är skönt är att ta hand om sitt barn samtidigt som man själv är ordentligt febrig och sjuk. Hur hade jag överlevt som ensamstående? Hade jag överlevt? Jag tvivlar faktiskt. Hur orkar man? Och hur orkar man leva i ett ojämställt förhållande där man, förutom att orka med barnen, behöver ta hänsyn till en förvuxen bebis?

Snart får det i alla fall vara färdiggnällt. Jag är ingen positiv person överlag, men till och med jag börjar tröttna på att inte ha något trevligt att framföra.

Förresten. Jag kom på att jag kanske ska säga att jag inte har glömt eller ignorerat era frågor som ni ställde för jättelänge sedan. Jag har inte heller glömt bort era awards (som jag blev så himla glad för!), utan tycker bara att det är svårt att svara på vissa saker. Långsam eller eftertänksam – välj själva.